Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Foten som kysstes blank

I sommar låter vi några av våra skribenter skriva om en kroppsdel i konsten. Tor Billgren skriver om hur läppar kan nöta ner den hårdaste metall.
Det är inte ens säkert vem som har gjort den, den svarta bronsstatyn av aposteln Petrus, som har stått nedanför kupolen i Peterskyrkan i Rom sedan 1605. Enligt en av traditionerna var det Leo I, påve mellan 440–461, som beställde den för att fira att Attila förmåtts att inte angripa Rom. Men den mest vedertagna teorin är att det är toscanaren Arnolfo di Cambio som är upphovsman och att den därmed bör vara gjord kring år 1300.
Skulpturen föreställer en sittande Petrus, som enligt katolsk tradition var den förste påven, och också den som har gett namn åt den väldiga kyrkan. Med vänster hand håller han himlens nycklar mot bröstet, den symbol som han oftast förknippas med. Andra handen utför en välsignelsegest som brukar kallas ”Benedictio latina”. Han har lockigt hår och skägg, över huvudet svävar en guldig gloria.
Men den här texten ska handla om högerfoten. Den är lite lätt framskjuten och tycks vara oproportionerligt tunn. Det finns inga spår efter någon sandal, knappt några anatomiska detaljer. Bara slät yta.
Där har ni resultatet av 700 års beröringar. När pilgrimer och andra troende har besökt kyrkan (och platserna där statyn stått tidigare) har de i en rituell handling smekt eller kysst foten och bett en bön. Under de senaste hundra åren kan man räkna in turister bland smekarna. Så kan miljontals fingrar och läppar slipa ner och deformera den hårdaste brons.
I naturen ser vi samma typ av utnötningsfenomen i flodernas meanderlopp och de slätslipade klipporna vid havet. I klyschornas värld talar vi om droppen som urholkar stenen.
Den här typen av spår av mänsklig närvaro i konst har alltid fascinerat mig. Det mest kända exemplet är väl statyn av Shakespeares Julia i Verona, där horder av turister sedan den kom på plats 1972 helt utan skam låtit sig fotograferas med handen kupad över hennes högerbröst. 2014 lyftes originalstatyn bort på grund av slitaget.
Ett för mänskligheten mindre genant exempel är Marie-Louise Ekmans staty av Margaretha Krook som stått utanför Dramaten sedan 2002. Att hennes mage bär spår av beröring är inte märkligt, eftersom den utstrålar värme. Men varför även näsan och underläppen? Är det för att hennes mest karaktäristiska drag sitter där? Eller är det för att vi instinktivt vill beröra den här typen av intima detaljer när vi väl får chansen? Det är för övrigt just även näsan som är blankputsad på samma konstnärs gråtande Gösta Ekman-skulptur i Altonaparken i Malmö.
När en detalj väl fått en blank finish, får den dragningskraft i sig. Jag minns några knotiga träd i en park i det moriska palatset Alhambra i Granada. Bulorna på stammarna är högblanka på ett sätt som ingen polerduk hade kunnat åstadkomma. Fingrarna dras dit, man bara måste känna på dem. Och så bidrar man till att göra dem ännu blankare.
Så är det onekligen också med Petrus fot. Många av dagens smekningar är sannolikt helt tvångsmässiga. Så var det i alla för mig när jag besökte kyrkan för ett tiotal år sedan.
Statyns referens till just Petrus fot anknyter till berättelsen om hur Jesus tvättar lärjungarnas fötter efter att de har avslutat sin sista måltid tillsammans inför påsken. Petrus blir mycket upprörd och vill inte veta av att hans mästare krälar i stoftet framför honom och utför tjänarens uppgift.
– Aldrig någonsin får du tvätta mina fötter, utbrister han enligt evangelisten Johannes.
– Om jag inte tvättar dig har du ingen gemenskap med mig, svarar Jesus kärvt och fullföljer vad han föresatt sig.
Efteråt förklarar han poängen med tilltaget.
– Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter.
Det är en symbolisk ödmjukhetsgest som fortfarande tillämpas av flera kyrkor inom kristenheten. Förra skärtorsdagen genomförde påven ritualen i ett asylläger utanför Rom. På stolarna framför vilka Franciskus föll på knä, satt flyktingar från bland annat Syrien, Mali och Eritrea.
I Sydafrika har fottvagningen fått en särskild aktualitet de senaste tio åren genom den före detta ministern för lag och ordning, Adriaan Vlok. Han tjänstgjorde i både PW Bothas och FW De Klerks regeringar under 1980- och 90-talet, när repressionen var som hårdast och våldet som värst. Polisen slog ner demonstrationer och lönnmördade aktivister. Ministrarna och de ytterst ansvariga gav sällan explicita order när de brottsliga smutsjobben skulle utföras, men folket på fältet inom säkerhetstjänsten visste vilka åtgärder som fordrades för att regimens visioner skulle nås.
Som när två poliser 1989 bröt sig in i pastorn och antiapartheidaktivisten Frank Chikanes resväska på flygplatsen i Johannesburg och hällde starkt insektsgift i hans kalsonger. Han blev svårt sjuk, men överlevde.
2006 var Chikane stabschef hos president Mbeki och en dag i augusti dök Adriaan Vlok upp på hans kontor i regeringsbyggnaden i Pretoria, där han alltså själv hade arbetat som byråkrat och minister från 1960-talet fram till 1991. Han tog fram en skål och en handduk ur sin portfölj och bad om vatten.
– …för vad vi gjorde, för vad vi försökte göra…
Den då 55-årige Chikane lät den 68-årige Vlok utföra ritualen. Två mycket olika män med olika bakgrund, livsvillkor och historia, möttes i sin starka tro.
Det finns många sätt att se på det här. Det är helt legitimt att gapskratta åt den dramatiska gesten och avfärda den som ett egoistiskt och billigt spex för att lindra ett dåligt samvete. Det kan också vara på sin plats att bli förbannad över föreställningen att det skulle krävas så lite för att sona för så mycket – saker som man dessutom hade makt att förhindra, eller i alla fall vägra att delta i, när det väl ägde rum. Men framförallt kanske man bör se det som en intern angelägenhet för religiösa, som förstår ritualens innebörd och kan acceptera eller avvisa den med adekvata argument.
Sedan bör man nog inte heller inbilla sig att Vlok trodde att hans gest skulle stryka ett streck över apartheidtiden, eller ens hans eget ansvar, utan att det snarare handlar om ett behov av att manifestera något, på ett individuellt plan – till skillnad från de flesta andra i det gamla ledarskiktet. Han har sedermera upprepat handlingen på flera håll i landet, vilket givit upphov till såväl kritik, som positiva möten och försoning.
Laddningen kring gesten går inte att ta miste på. Den framgår av Petrus vilda protester i Johannesevangeliet, det framgår av hans polerade fot i Peterskyrkan. Ju mer av foten som gnuggas bort, desto större blir laddningen.
De här eroderade zonerna utgör ett unikt kulturarv. Tomrummen kring Petrus fot och Julias bröst. Det som kommer att uppstå på Margaretha Krooks nästipp. De vittnar om drömmar, tro och förhoppningar, men också om svagheter och bristande impulskontroll. Det djupt mänskliga.
Precis som vi långsamt nöter ner bergen vi bestiger och klipporna vi går nerför – skapar vi ett gemensamt spår i historien genom handlingarna vi utför, eller bevittnar och låter passera utan att ingripa. Genom sakerna vi säger och inte säger. Genom de små, futtiga gesterna vi gör för att försöka ställa saker till rätta.
Gå till toppen