Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Åsikter

Läsartext: Skulden hamnar på den som söker jobb – hittar du inget så är det ditt eget fel

Karl Stål tycker att arbetsmarknadspolitiken idag till stor del är en kvarleva från 1970-talet. Han efterfrågar nya visioner och andra lösningar.Bild: Henrik Rosenqvist
Företag som tillhandahåller tjänster som coachning och andra jobbsökaraktiviteter har idag vuxit till en storindustri. Arbetsförmedlingen köper upp tjänster som ska förbättra arbetslösas möjlighet att få jobb, tjänster som betalas av skattepengar.
Varför har denna verksamhet vuxit så enormt de senaste åren? Den är ett nollsummespel eftersom inga jobb egentligen skapas. De som jobbar med den här verksamheten gör säkert så gott de kan. Men problemet är att de arbetslösa konkurerar om samma jobb.
Det är nog så att många fått hjälp till nya jobb via coachning, men det är jobb som de kanske skulle ha fått ändå, eller så skulle just det jobbet skulle ha gått till någon annan jobbsökande.
Olika regeringar har satsat på detta – förmodligen för att visa att man gör något åt arbetslösheten, vilket man egentligen inte gör. Det enda som händer är att man rör runt lite i grytan. Ingenting nytt skapas, arbetslösheten är densamma.
En annan konsekvens är att man lägger skulden och ansvaret på den arbetssökande. Hittar du inget jobb så är det ditt eget fel och du måste lära dig att söka jobb på rätt sätt . Men jag hävdar att det inte spelar någon roll hur mycket man förbättrar sitt personliga brev och vässar sitt cv, eller hur många fler jobb man söker. Jobben blir inte fler för det. Och om man misslyckas med att få jobb trots hjälpen man får, hur påverkar det ens självkänsla?
Nej, jobben blir inte fler av de här åtgärderna. Vad kan man då göra? Vi kan fortsätta att producera fler och fler onödiga prylar och skapa fler och fler onödiga tjänster för att hålla sysselsättningen uppe. Men en del forskare menar att hälften av alla jobb som finns idag kommer att vara borta om 20 år på grund av den tekniska utvecklingen.
Ska vi då fortsätta att hålla fast vid 40 timmars arbetsvecka? Och jobba just 8 timmar per dag, vare sig det behövs eller ej? För mig känns det absurt att ha denna arbetstid som en orubblig norm. Arbetsmarknadspolitiken idag är till stor del en kvarleva från 1970-talet när alla som ville jobba kunde få jobb. Denna politik fungerar inte längre och kommer inte att göra det i framtiden heller.
Vi behöver fler visionärer inom politiken som kan se andra lösningar, som till exempel att på något sätt dela på de jobb som kommer att finnas kvar. Och som kan värdesätta andra saker, som till exempel att få mer tid till kultur, idrott och samhällsengagemang, eller till att studera något som man verkligen är intresserad av.
Före protestantismen och industrialismen såg man arbetet som något negativt som man helst skulle undvika. I dag är arbetet en plikt och en rättighet, något enbart bra, och något som definierar oss som människor.
Kanske kan vi hitta en medelväg där arbetet ses som något som i viss mån är bra och nödvändigt, men där det finns annat i livet som anses vara minst lika viktigt.

Karl Stål

Karl Stål är 58 år och bor i Malmö. Han har jobbat som grafiker i 35 år och är numera arbetssökande. Han har en del erfarenhet av arbetsmarknadsprogram.
Läs mer: Vi vill ha din åsikt – så här gör du
Gå till toppen