Kultur

Petter Larsson: Handelsresande i elände

En reportagebok full av berättelser som krymper avståndet, men tenderar att bli klyschig, skriver Petter Larsson.

Ivar Andersen skriver och Christoffer Hjalmarsson fotograferar.Bild: Siavash Golzadeh

Ivar Andersen och Christoffer Hjalmarsson: Afghanistans enda gris – och andra vykort från Imperiernas kyrkogård. Verbal förlag.

I en omfattande studie för Världsbankens räkning försökte forskarna Paul Collier and Anke Hoeffler för några år sedan klarlägga vilka faktorer som bidrar till inbördeskrig.
Varken materiell ojämlikhet, brist på politiska rättigheter, religiös eller etnisk mångfald spelar någon roll. I stället är låg inkomst per capita, låg utbildningsnivå för män och låg tillväxt viktiga faktorer. De ger nämligen låga kostnader för att rekrytera till en väpnad grupp. Krigandet blir ett jobb när inga andra jobb finns.
Men allra viktigast är om det tidigare varit konflikt i landet. Då ökar risken att den blossar upp igen.
Afghanistan är förstås ett paradexempel, bara att pricka av.
Hur fattigdom, arbetslöshet och brist på utbildning kokar samman med politiska motsättningar för att skapa den dödliga häxbrygden är lärdomen av frilansjournalisten Ivar Andersens och fotografen Christoffer Hjalmarssons reportagebok "Afghanistans enda gris".
"85–90 procent av motståndet här är inte ideologiskt motiverat, utan ekonomiskt", säger en svensk officer.
Säkerhetsfrågan går inte att lösa utan att fattigdomsfrågan blir löst. Och tvärtom. Därför pekar mycket nu på en nedåtgående spiral för landet. Den utländska militären har åkt hem. Journalisterna har lämnat landet. Många biståndsorganisationer har drastiskt minskat sitt engagemang. De utländska pengar som blåste upp ekonomin sinar, berättar Andersen.
"Vykort" kallar han sina till reseberättelser omvandlade reportage. Det är pricksäkert, eftersom det handlar om utsnitt ur många olika delar den afghanska verkligheten, snarare än den fördjupning jag kanske hade hoppats på.
Eftersom Andersen ibland berättar hur han tänker – det bor nog en opinionsbildare i den här reportern – får vi också en inblick i frilansjournalistens villkor. Intervjuerna han gjort med kvinnliga fångar duger inte för tidningen därhemma. Fasen också, iväg till nästa fängelse i ett sista försök att dra ihop till resekostnaderna. Det här med våld och talibaner får vi stryka, när uppdragsgivaren är en norsk ungdomstidning.
Det som skrivs är det som går att sälja, vilket inte nödvändigtvis är detsamma som det som borde berättas. Andersen betar av de obligatoriska: svenska soldater och flickskolor. Och han letar ständigt efter reportage med kontrastverkan mot misären: kvinnliga boxare, unga cricketspelare, graffitimålare och ett hårdrocksband. Sådant vi svenska läsare kanske kan känna igen och identifiera oss med.
Fördelen: ett nödvändigt förmänskligande som krymper avstånden. Nackdelen: det kan bli lite klyschigt ibland. Det gäller också några av bilderna. Det borde vara embargo på att fotografera fräsiga tjejboxare och en flicka som dansar i rosa klänning mot betong de närmaste tjugo åren.
Men här finns många pärlor. Djurparkens djur som blev uppätna under hungersnöden på 90-talet. En sekulär FN-anställd som oroas över att hans fru i Bangladesh blivit djupt troende och ber honom om lov att bära slöja. "Det perfekta liberala dilemmat" skriver Andersen. Ska han i jämställdhetens namn låta henne bestämma själv?
Roligast är att när vi möter det sekulära vänsterinriktade, Solidaritetspartiet. Äntligen en vettig aktör att sympatisera med! Tills det visar sig att partiet kokar av konspirationsteorier.
Dräpande fogar Andersen också in ett kapitel om den svenska flyktingpolitiken mot slutet. Sverige är ju inte bara ett av de länder som tar emot flest ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan. Utan också ett av de få som tvångsutvisar människor till landet.
Först skickar vi alltså trupper som bistår den amerikanska ockupationsarmén.
Sedan tar vi hem dem – och allt blir bara värre.
När ännu fler afghaner då flyr till Sverige förhandlar vi om återtagandeavtal med den afghanska regeringen, det pågår just nu, så att det ska bli lättare att dumpa folk i helvetet.
Vad det nu ska tjäna till. De deporterade Andersen intervjuar är fast beslutna att fly igen. Så skapas en karusell av umbäranden.
"En handelsresande i elände", som Andersen kallar sig själv, kommer att ha jobb att göra.
Jag hoppas att han kan fortsätta göra dem.
Gå till toppen