Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Per Svensson: Med folkets stöd mot avgrunden

”A night of a thousand stars”. Jaha. ”Don’t listen to the lyin’ media about convention speakers”. Nähä.
Det tar ett par minuter innan jag inser att det program för ”The Donald J. Trump Republican nominating convention” som jag hittat på nätet är en satir.
Det säger något om hur svårt det är att övertrumpa Trump. Det är nästan omöjligt att formulera något som är så dumt och vulgärt att Donald Trump inte redan sagt det. Han är en skitpratare utan reningsverk.
Det är just därför han lyckats bli republikanernas presidentkandidat. Det är dåliga nyheter för komiker och satiriker.
Gripen av nostalgi tar jag mig en snabbtitt på en favoritsekvens från ”Blackadder", brittisk TV-humor från det sena 80-talet. I avsnittet ”Dish and dishonesty” är mr Blackadder, komikern Rowan Atkinson, en skrupelfri spinndoktor i Napoleontidens England. Han riggar ett val till parlamentet i en ”Rotten borough” med bara en enda väljare, mr Blackadder själv. The Adder Party vinner. Vid valvakan får den besegrade motkandidaten Pitt the Even Younger (bror till premiärministern Pitt the Younger) frågan om han är besviken och svarar: ” Förfärad. Jag har svartmålat min motståndare, mutat pressen och hotat väljarna med tortyr om vi skulle förlora. Vad mer kunde en anständig politiker ha gjort?”
Det var roligt, på sin tid. Okej, det är fortfarande lite roligt. Men nu kan Donald Trump bli president i USA. Boris Johnson är Storbritanniens utrikesminister. Verkligheten har varvat både Blackadder och Pitt.
Det paradoxala, och fascinerande, med dagens allt mer självsäkra och triumferande populister är att de på en och samma gång profiterar på politikerföraktet och själva är just det slags politikerschabloner som deras anhängare hetsas att förakta. En notoriskt lögnaktig finanstrixare och en intrigerande ”head boy” från Eton leder de folkliga upproren mot ”eliterna”. Hembrännarna rasar mot brännvinsdrickandet.
Efter brexitomröstningen har det talats, och skrivits, mycket om förhållandet mellan ”eliterna” och ”folket”. Nu måste de förra lyssna till det senare, har man fått veta. Men det är en sak att ”lyssna” till en mångfald av röster, värdera olika ståndpunkter, ställa intressen mot andra intressen, väga samman, förhandla och kompromissa. Det är att praktisera demokrati i ordets breda och djupa mening. En helt annan sak är att göra en verklighet i plural till en politik i singular, slå fast att 51 procent av rösterna i ett val eller i en folkomröstning är detsamma som ”folkets” entydiga och samstämmiga röst, och att man själv är dess självklara uttolkare. Det är att karikera demokratin, ofta med hopp om att snart få radera ut den.
Ända sedan antiken har härsklystna tronpretendenter och furstar utnyttjat den agitatoriskt effektiva motsättningen mellan ”folket” och ”eliterna”. De har trätt fram inför undersåtarna, gärna då själva iklädda någon folklig maskeradkostym (basebollkeps, till exempel) eller enkel uniform, och vädjat om folkets stöd i kampen mot patricierna, adeln, ministrarna, partibyråkraterna, medierna…
Ett klassiskt exempel i svensk historia är Gustav III:s tal till allmogen i Dalarna i september 1788. Klädd i livgardets uniform vänder kungen sig till menigheten i Mora och ber om hjälp i den fosterländska fejden mot rikets fiender; ryssar, danskar och en landsförrädisk adel. Han gör det, mycket medvetet, på samma plats och på samma sätt som en gång Gustav Vasa. Strax därpå kan Gustav III driva igenom förenings- och säkerhetsakten som gör honom närmast enväldig. Eliten (adeln) förödmjukas och gör motstånd. Folket (bönderna) smickras, smörjs och ger monarken sitt bifall. Make Sweden great again!
Drygt 125 år senare, i februari 1914, upprepar Gustaf V teatertricket. Men nu är det bönderna som får resa till kungen och Stockholms slott. Borggårdstalet leder till att Karl Staaffs liberala regering avgår. Det är en seger inte för demokratin utan för de högerkrafter som mobiliserat ”folket” i kampen mot demokratin.
I en kommentar till brexitomröstningen påpekade den tyske kulturskribenten Adam Soboczynski nyligen (Die Zeit, 30.6) att också David Camerons fiasko kan placeras i en historisk kontext. Soboczynski skriver att Camerons beslut att arrangera en folkomröstning kan ses som ”ett misslyckat försök ”att med ”bonapartistiska medel” oskadliggöra den EU-fientliga oppositionen i det egna partiet. Napoleon lyckades ju göra sig själv till Frankrikes de facto-furste, ”förste konsul”, med hjälp av en folkomröstning. Men han var en bättre general än Cameron.
Den som ropar på folkomröstningar ger därmed inte alltid uttryck för demokratiska ideal, framhåller Soboczynski. Ofta har det förhållit sig tvärtom. Så till exempel utnyttjade Weimarrepublikens fiender på höger- och vänsterflankerna folkomröstningar till att underminera den republik de hatade. Adam Soboczynski sammanfattar: ”Demokratins fiender har alltid varit emot parlamentarismen, men inte nödvändigtvis negativa till folkomröstningar. De har varit emot maktdelning, men har mycket gärna velat regera i samklang med folkmajoriteten.”
Det var naturligtvis inte folkomröstningarna i sig som smulade sönder Weimarrepubliken. Men de kan ses som ett av flera uttryck för det förakt för demokratin som under mellankrigsåren blev en allt kraftfullare politisk energikälla i Europa. I en intervju i Der Spiegel (25.6) påminner historikern och CDU-politikern Andreas Rödder om att ”nästan alla” stater i Europa var parlamentariska demokratier när första världskriget var över. ”Och mot slutet av 30-talet hade ett flertal av dem fått auktoritära eller till och med totalitära styren: Portugal, Spanien, Italien, Polen, de baltiska staterna, Österrike och framförallt Tyskland.”
Rödder ser nu oroväckande analogier mellan Weimar och vår egen politiska kultur: ”Särskilt farligt är det förakt för partier och eliter som breder ut sig, det finner man både hos vänstern och hos högern.”
Varför då detta förakt? Varför firar populister, charlataner, nostalginationalister, retrosocialister och neofascister sådana framgångar? Varför har en källarpolitiker som Jimmie Åkesson lyckas förvandla sig till kung av Almedalen? Varför kan en dokusåpa-Mussolini som Donald Trump konsekvent kalla sin motståndare i presidentvalet, den tidigare senatorn och utrikesministern Hillary Clinton, för ”Crooked Hillary”, skurkaktiga Hillary, utan att bli förvisad till skamvrån av de amerikanska väljarna? Varför kan man inte utesluta att Trump om några år reser till Frankrike på statsbesök och då tas emot av sin kollega Marine Le Pen?
Globaliseringsförlorarna. Det är standardsvaret. Man hör och läser det överallt. Jag behöver inte utveckla teorin och kanske inte heller framhålla att också jag tror att det ligger mycket i tesen att i en globaliserad värld, med allt vad det innebär, känner sig många människor övergivna och otrygga och ringaktade och utan framtid, vilket får dem att söka sig till sammanhang som erbjuder det motsatta: gemenskap, trygghet, bekräftelse, hopp.
Men i ett annat färskt nummer av Der Spiegel (2.7) hittar jag en essä av en av tidningens tidigare kulturchefer, Romain Leick, som sätter in den populära analysen i ett lite större filosofiskt och historiskt sammanhang. Leick hävdar att ”den emancipatoriska” rörelse, den successiva liberalisering, som präglat Europa sedan Upplysningen nu har förlorat en stor del av sitt folkliga stöd.
Det är, tycks han säga, så man i dag kan förstå den växande klyftan mellan ”eliterna” och ”folket”. Medan de klassiska partiernas företrädare, medierna och de intellektuella fortsätter att bekänna sig till universalism och individualism längtar stora grupper av befolkningen efter motsatsen:” att få slå rot i det särskilda (Verwurzelung im Besonderen): familj, tradition, yrke, hembygd”.
Svårt att invända mot den beskrivningen. Men den kan kompliceras och kompletteras. Det är ju inte bara de desperata och frustrerade som vänder den etablerade politiken ryggen. Det gör också många som verkar vara tämligen tillfreds med sina privatliv.
Mot slutet av sitt storverk ”Demokratin i Amerika, utgivet 1835–1840, försöker den liberala franske författaren och politikern Alexis de Tocqueville föreställa sig hur en framtida despoti skulle kunna se ut: ”Jag ser en oräknelig mängd sinsemellan lika och likställda människor som ständigt sysslar med sig själva för att skaffa sig de små och triviala nöjen med vilka de fyller sina liv. Var och en håller sig till sitt och är närmast främmande för alla de andras öden. Barnen och vännerna är för honom hela människosläktet/---/ Över dessa människor reser sig en väldig och beskyddande makt som ensam åtar sig att garantera deras välbefinnande och vaka över deras öde.”
Runt 180 år senare tolkar Romain Leick den universalistiska elitens känslor inför samtiden i liknande termer: ”Det är som hade det av den emanciperade proletären blivit inte en upplyst medborgare utan en inskränkt småborgare.”
Det moderna projektet syftade till att frigöra människan från det givna: naturen, familjen, klassen. Det har nu lyckats så väl att alltfler individer tycker sig kunna klippa banden också med den representativa demokratin och dess traditionella, trista, företrädare för att istället shoppa populistiska paketerbjudanden och odla selfier.
Vilken paradoxal seger! Vilket förödande nederlag!
Gå till toppen