Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Johan Lundberg: Hatets spökförare

Också bakom ett vansinnesdåd kan det finnas en ideologi. Johan Lundberg blev vittne till hur terrorismen slog till i Nice.

Promenade des Anglais i Nice, efter dådet den 14 juli.Bild: Jean-S bastien GINO - ANTOMARCHI
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
"När  börjar fyrverkerierna då?" Jag kastar fram frågan när jag betalar notan  på den portugisisk-provensalska restaurangen i gamla stan i Nice. "Tio eller tio över", svarar ägaren. Vi har alltså tio minuter på oss till Promenade des Anglais.
När fyrverkerierna väl sätter igång grämer jag mig över att vi inte befinner oss längre in i bukten där de syns bättre - närmare det anrika Negresco, hotellet som i början av 1900-talet grundades av Alexandru Negrescu, en man med samma drömmar och nästan samma enkla bakgrund som Jean i Strindbergs "Fröken Julie".
Under fyrverkeriet och sedan på väg hem till lägenheten tänker jag på hur lugnt och tryggt det känns. Tusentals människor. Ändå så fjärran från den uppjagade stämningen på fotbollsmatcher och popkonserter.
Då, på väg hem, har vi inte - och uppenbarligen ingen runt oss - någon aning om vad som skett några hundra meter därifrån, vid den plats där jag hade velat stå för att se fyrverkeriet bättre, vid Hôtel Negresco - med dess rosa tak svävande över Nices skyline som kupolen i en italiensk renässanskyrka, vigd åt la belle époques lättsinniga nöjen.
På sin vansinnesfärd på Promenade des Anglais, hade Mohamed Lahouaiej Bouhlel just hunnit förbi Hôtel Negresco när han sköts av polisen. Då hade han under två kilometer mejat ner hundratals människor. Hade färden pågått någon minut längre så hade lastbilen nått fram till den pappa som stod bredvid mig, med sin glassätande dotter på axlarna.
Inte förrän vi närmar oss hamnen och möter ambulanser anar vi oråd. Kanske var  ambulanserna på väg till Hôtel Negresco där ett provisoriskt sjukhus inrättats - ungefär som man gjort hundra år tidigare - om än då i betydligt större skala, under första världskriget, när hotellet byggdes om till sjukhus. La belle epoque var då över. Under några årtionden skulle européer göra sitt bästa för att förstöra den civilisation som det tagit årtusenden att bygga upp.
Ser man bakåt, i historien, har Frankrike en omfattande tradition av terrordåd. Albert Camus förlägger i sin mästerliga studie "Människans revolt" den moderna terrorismens födelse till utopismens genombrott under 1800-talet. I en sekulariserad värld, utan Gud, kanaliseras längtan efter perfektion i en strävan efter ett paradis på jorden. I den kampen blir människolivet förhandlingsbart.
Men medan 18- och 1900-talsterroristernas attentat riktades mot makthavare, skulle en helt annan terrorism födas ur efterkrigstidens islamism. Det är den sortens terrorism som Nice-massakern är ett uttryck för - vare sig gärningsmannen var radikal islamist eller inte.
Den nya tidens, 2000-talets, terrorism sätter sin tillit till förvirrade, identitetslösa unga män. Dess manual finns att läsa i al-Qaidas tidskrift Inspire, där det flitigt propagerades för terrordåd utförda av ensamvargar och utan avancerade förberedelser. I Inspire 2/2010 skrev man om lastbilens fördelar som terrorvapen. Syftet hymlade man inte med: att destabilisera det västliga samhället, att - i linje med 1970-talets terrorism - provocera fram repressiva åtgärder, i synnerhet mot muslimer.
Syftet med repressionen är att den bekräftar bilden av en västvärld i krig mot islam. Föreställningen om ett dylikt krig är i sin tur nödvändig för att ge teologisk legitimitet åt väpnad jihad.
Enligt den militanta islamistiska ideologin bör nämligen varje manlig muslim ta till vapen om islam bekrigas. Och hotat av väst är islam, menar man, genom en månghundraårig tradition av mer eller mindre mordlysten islamofobi.
Att dö i denna "strid" innebär, utifrån denna ideologi, att man, oaktat tidigare synder, hamnar i paradiset - i ett tillstånd av evig lycka, i ett harem med unga vackra kvinnor, god mat och all tänkbar lyx.
Det krävs inte mycket fantasi för att förstå vilken farlig brygd en sådan ideologi är för unga våldsbenägna män i en kriminell skymningsvärld där man sällan blir äldre än trettio!  Vad har man egentligen att förlora? Hur mycket att vinna?
En sådan ideologi har på en och samma gång allt och inget att göra med religion. Det är en ideologi som in i minsta detalj kan beläggas med citat ur religiösa källor och som man kan förstå på 10-20 minuter. Att den misstänkte terroristen Salah Abdeslam sågs festa och röka gräs strax före Parisattentaten i november förra året är inte förvånande. Han skulle ju ändå hamna i paradiset.
På morgonen dagen efter attentatet i Nice är stämningen i staden minst sagt dämpad. På det kafé som jag varje morgon passerar för att köpa bröd, stirrar folk håglöst ut i tomma intet. De där animerade diskussionerna, som så ofta får en att funderar över varför de är så animerade, har tystnat.
Senare samma dag besöker vi varuhuset Galeries Lafayette, där man inrättat en tillfällig säkerhetskontroll. Också min dotter på 15 år måste visa innehållet i handväskan. Just en representativ terrorist, tänker jag surt. Samtidigt slår det mig att det är detta som gjort västvärlden så förhatlig i så många terroristers ögon, ända sedan 1800-talet - denna tradition som i sin förlängning gjorde att sonen till en värdshusvärd i Rumänien kunde bygga ett av världens mest kända lyxhotell. Vad jag avser är uppfattningen om individer som principiellt sett likvärdiga - idén om att inte göra åtskillnad på basis av kön, klass, ras eller etnicitet.
Ändå är det just det som gör västvärlden så sårbar. Ty en oönskad konsekvens av liberal individualism är den förvirring och håglöshet som gör män i väst så lätta att rekrytera till organisationer som IS, som bara i Nice har lockat ett hundratal män till Syrien.
När jag ett dygn senare går förbi samma kafé är de affekterade diskussionerna igång igen, nu kretsande kring terrordåden. Och jag tänker att det kanske är just detta som i längden gör terrorn så ofruktbar. Bara två dagar efter terrorattentatet är Nices stränder fyllda av människor. Allt fortgår. Dekadensen. Studierna. Une belle epoque. Det finns en kraft i den västerländska civilisationen, en så stark attraktion i friheten och individualismen.
Samtidigt ska kanske inte civilisationens självläkande kraft överdrivas. Ett inslag i den västliga civilisationen, som kan ses som dess styrka såväl som svaghet och som vuxit sig stark under 1900-talet, är självkritiken.
Teorier som dem om islamofobi hämtar sin näring ur denna självkritik. Trots att föreställningen om islamofobi är ett centralt element i den radikalislamistiska ideologin, har till exempel svenska staten pumpat in miljontals kronor i projekt som går ut på att till ungdomar föra ut dessa föreställningar, vilka dessutom har använts för att tysta kritiker av islamistiska våldsideologier.
Jag har själv erfarit hur kritik av radikalislamistisk verksamhet har lett till att min arbetsgivare kontaktats och att jag hotats med att bli anmäld för förtal. I ett samhälle där islamofobiteorierna uppfattas som ovedersägliga sanningar och lärs ut okritiskt på universitet, är det givetvis många som väljer att inte ta strid mot radikal islamism utan ser mellan fingrarna med att statsbidrag betalas ut till islamistiska organisationer som förkunnar i IS:s anda.
Exakt vad som måste göras för att terrorismen inte ska eskalera till ett lågintensivt inbördeskrig i Europa är omöjligt att säga. Att denna nya form av terrorism ska självdö, som 1970-talets marxist-leninistiska terrorrörelser, är dock orealistiskt. Därtill svarar den i alltför hög grad mot psykosociala behov i västvärlden.
Den franska premiärministern Manuel Valls, som efter terrordåden i Paris i januari 2015 förklarade "krig mot terrorism, jihadism och radikal islam", påpekade dagen efter terrordådet i Nice att "tiderna har förändrats och Frankrike kommer att få leva med terrorism". Detta som svar på Marine Le Pens krav att förbjuda vissa moskéer och islamistiska organisationer.
Vad som är mest effektivt återstår att se, men för svenskt vidkommande vore det en bra början att stoppa bidrag till organisationer som sprider radikalislamistiska budskap.
Läs också Analysen som gör terroristerna nöjda
Gå till toppen