Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

”Om mitt nej inte räcker – hur ska jag känna mig säker som kvinna?”

Hon såldes som vikingaslav – mot sin vilja. Nu väljer Cecilia från nordvästra Skåne att berätta om slavauktionen på Fotevikens museum. – Jag mår fortfarande så dåligt. Om mitt nej inte räcker – vad krävs för att jag ska känna mig säker som kvinna, säger hon.

Skärmdump från en av filmerna som teatergruppen har lagt ut på sin Facebook-sida. Kvinnan som fångas in på bilden är inte Cecilia.
Tidningen har i flera artiklar berättat om vikingamarknaden på Fotevikens museum i Höllviken, där en ung kvinna polisanmält att hon såldes som slav mot sin vilja. Nu väljer Cecilia att träda fram.
Cecilia är en kvinna i tjugoårsåldern från NV-Skåne. Efter den debatt som rasat under de senaste veckorna väljer hon att inte gå ut med sitt namn.
Teatergruppen Nordic International Slave Trade Company filmar alla tillfångataganden.
Läs också Såldes som vikingaslav – polisanmäler teatergrupp
Tidningen har tagit del av sekvensen där gruppen menar att Cecilia ger sitt medgivande. Vi träffas och tittar på filmen tillsammans.
När klippet börjar blir Cecilia omringad av fyra äldre män från teatergruppen. Hon får ett nät över huvudet och en järnkrage runt halsen innan hennes händer bakbinds.
Vad tänker du när du ser det här?
– Det kanske ser ut som att jag är lugn. Jag försöker skratta mig igenom det. Jag ser på mig själv att jag sätter upp en fasad och trycker ner mina känslor. För att det var så bisarrt, så pinsamt.
– De kom från ingenstans och kastade ett nät över mig. Ingen frågade mig om lov eller förklarade något om vad som skulle hända. Om någon hade sagt innan, vi kommer att binda dig inför publik och kommentera din kropp. Vi kommer att piska dina fötter för att få dig att dansa. Vem hade gått med på det?
Läs också Teatergruppen: ”Kvinnor är lite lättare att fånga in”
Cecilia besökte marknaden med en kollega och två brukare från LSS-boendet där hon jobbar.
Hur reagerade dina brukare på det som hände?
– Det är personer med psykiska diagnoser. De förstod inte riktigt vad som pågick, lika lite som jag gjorde.
Läs också ”Teatergruppens kvinnosyn är inte ok”
I klippet finns inget inslag där Cecilia informeras om vad som ska hända eller som kan tolkas som ett medgivande att medverka. Vid något tillfälle säger hon nej, men protesterar inte heller högljutt när männen forslar henne genom folkmassan.
Kan det ha blivit någon typ av missförstånd?
– Det var inget missförstånd. De gav mig ursäkter precis som om de ville trösta mig. Att jag inte skulle oroa mig, att de hade gjort det här i elva år. Det kändes som om jag inte hade något annat val än att leka med. Jag ville inte ställa till en scen framför mina brukare och alla människor.
– Att någon satte en järnkrage runt min hals chockade mig och jag kände mig sjukt förnedrad. Vad mer ska jag säga? Du ser ju själv. Jag är redan fångad.
Läs också "Sexistsunket på Foteviken har pågått för länge"
Vi kommer till den del av filmen där hon binds fast vid en påle. Sedan ropas hon ut till försäljning och budgivningen börjar. Hon visas upp för publiken samtidigt som männen kommenterar hennes former och färdigheter i köket.
Här måste vi pausa filmen. Tårarna stiger i Cecilias ögon och hon blir tyst några ögonblick. När hon börjar prata igen finns det en underliggande ilska i hennes röst.
– De här männen gömmer sig bakom sina roller. De rättfärdigar sina kommentarer med att det är teater. Jag är ingen skådespelare, de kan inte begära att jag ska spela med. När de pratar om mig och min kropp känner jag mig förnedrad och äcklad. Det är ingen lek för mig, det är verklighet. I slutändan kom den riktiga förnedringen. De sålde mig till en man – för riktiga pengar.
Läs också Åsikter: "Kvinnors trygghet är inte ett skämt"
Cecilia menar att hon inte blev informerad vare sig om att teatergruppen filmade eller att filmen senare kunde hamna på Facebook.
– Som vanlig besökare hade jag ingen aning om vad jag skulle utsättas för. Det var ingen i gruppen som frågade om mitt medgivande för att filma eller publicera på nätet.
Blicken vilar i fjärran och hon samlar sig en stund för att greppa alla tankar veckorna efter händelsen på Foteviken.
Läs också "De måste ta det lugnt med folk"
Hon berättar att en sak hon reagerade starkt över var det stora antalet barn i publiken.
– Det var småbarn som tittade. Är det här den kvinnosyn vi lär våra barn år 2016? Det finns ingen humor med att förnedra en kvinna.
Läs också Mäns ansvar för kvinnors trygghet är inte heller något skämt
I efterhand har hon både känt ilska över det hon blev utsatt för och varit arg på sig själv för att hon inte reagerade starkare där och då.
– Det var en försvarsmekanism. Jag försökte trycka ner det och rättfärdiga det. Med att det bara var en lek. Att det nog var så de gjorde när de sålde slavar på den tiden. Annars brukar jag vara den första som säger ifrån, men jag blev helt ställd. Att hamna i den här utsatta situationen som ensam ung kvinna i en grupp med äldre män på en familjemarknad. Det finns inte.
– Jag var där i tjänst. Jag hade ansvar för mina brukare. Vad hade hänt om en av mina brukare fått ett utbrott medan jag stod fastbunden? Det hade inte varit så lyckat.
Varför dröjde det en vecka innan du gick till polisen?
– Det tog några dagar att ta till sig vad som hänt och varför jag mådde så dåligt. Det är som när vi tittar på den här filmen nu. Jag kan fortfarande inte riktigt ta till mig att det är jag som blir utsatt för det här. Det är bara för sjukt.
Läs också ”Förtryck och sexuellt våld var förvisso en del av det vikingatida samhället, men kan knappast förmedlas genom pubertal humor.”
Hon säger ändå att beslutet att polisanmäla var en självklarhet, både för sin egen del och för andra kvinnors.
– De vet inte vad som hänt kvinnor innan. Den här leken kan få katastrofala konsekvenser för någon som blivit misshandlad eller våldtagen.
– Det ska kvitta, oavsett om jag skriker eller viskar mitt nej. Om mitt ynkliga nej inte räcker – vad krävs för att jag ska känna mig säker som kvinna?

Teatergruppens grundare: ”Beklagligt att vi inte tog det på plats”

Grundaren till den polisanmälda teatergruppen beklagar det som hände på Foteviken – men har fortfarande svårt att förstå kritiken. ”Jag är ledsen att kvinnan upplevde det så. Vi vill bara att besökarna ska ha skoj”, säger Carl Mikael Bengtsson.

Vi har visat klippet som ni filmat för kvinnan som polisanmälde och har hört hennes version. Hur uppfattar du de här filmerna?
– Det är samma tillvägagångssätt och samma repliker på alla filmer. Vissa kvinnor gör mer show av det själva och då kan man spexa lite mer. Andra är blyga. Vi försöker få dem att känna sig lugna och trygga. Anpassa efter var och en.
– Jag uppfattar det jag ser som att folk är nöjda. När vi kommer och säger att vi ska köra lite show med slavhandel är det väl ingen som tror att de ska gå runt med blommor i handen och dela ut godis. Det handlar ju om slavhandel och då är det ju kedjor och rep, fast vi försöker ändå göra det på ett lättsamt sätt.
Kvinnan känner sig kränkt och mår dåligt av det som hände. Hur ser du på det?
– Det är beklagligt att vi inte tog det på plats. Jag är ledsen att hon upplevde det så, men det är inte heller så att någon har protesterat eller varit upphängd i en kvart. Hade vi vetat detta hade vi släppt henne. Vi vill bara skapa humor och göra en rolig show för alla.
Den polisanmälda teatergruppen har hela tiden hävdat att de har en film där kvinnan ger sitt medgivande till att delta i spexet på vikingamarknaden. I en intervju förra veckan menade gruppens grundare Carl Mikael Bengtsson att det inte finns något i klippet med kvinnan som tyder på att hon inte ville delta.
– Vi frågade henne klart och tydligt. Det gör vi alltid, sa han då.
Tidningen har sedan dess velat ta del av materialet. När vi slutligen får det en vecka senare visar det sig att filmen som teatergruppen skickar över är fel film. Kvinnan i klippet är inte hon som polisanmälde utan en helt annan kvinna.
Senare skickar teatergruppen över fler filmer från marknaden i Foteviken. En visar den rätta sekvensen.
Hur kunde ni hävda att ni hade ett medgivande när ni hänvisade till helt fel film?
– Ingen av våra filmer stämmer överens med uppgifterna i polisanmälan. Här fanns det en koppling till kvinnans jobb, så vi kände oss nittio procent säkra på att det var den filmen. Tillvägagångssättet är samma i alla filmer. Ingen protesterar högljutt i något klipp, det är långt ifrån sanningen. Den här filmen var det närmsta vi hittade.
Hur känner du inför att den här filmen som ni har visat för personer och diskuterat i sociala medier visar en kvinna som inte har något med det här att göra?
– Det är högst beklagligt, men vi kunde inte tänka oss att det var någon annan film. Det är ändå precis samma sak som händer i alla filmerna. Alla är nöjda.
Har ni gått ut med informationen att det var fel film?
– Vi har inte lagt ut något i sociala medier, men berättat för de som fått se den att det var fel film. Det är bara ett fåtal personer i en sluten grupp.
Hur ser gruppen på kritiken som framkommit mot slavauktionerna under veckan?
– Det är aldrig någon som har uttryckt någon kritisk åsikt mot oss innan detta. De som klagar har kanske suttit i sina studiecirklar och diskuterat. Jag önskar att de hade kommit till oss istället. Vi är inte farliga.
Gå till toppen