Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Anna Blennow: Bildningens omstörtande kraft

Läsandet kan ha en omstörtande kraft, inte bara för individen.Bild: Amr Nabil
Skönlitteratur hjälper inte unga till framgång i livet. Det hävdade läsforskaren Lars Melin i en debattartikel (Dagens Nyheter, 17/7). Det gör däremot, enligt Melin, faktalitteratur och sakprosa som rapporter och pm. Replikerna lät inte vänta på sig: skönlitteratur ger empati, fantasi och tolkningsförmåga, och handlar inte om individens vinning. Bildning ger referensramar för såväl arbetsliv som social samvaro. Dessutom är skönlitteraturens betydelse faktiskt mätbar, enligt nya rön från psykologiforskaren Keith Oatley: att läsa fiktion simulerar med fantasins hjälp en värld som är nödvändig för att utveckla förståelse för sociala situationer (Trends in cognitive sciences, 19/7).
Och så var man där igen, i den bildningsdebatt som tycks ständigt aktuell men aldrig riktigt utredd. Medan ett samfällt rop ofta höjs för betydelsen av bildning, blir svaret på frågan om vad bildning egentligen är ofta lika luddigt som definitionen av dess nytta. När Thomas Steinfeld försökte förklara begreppet i Svenska Dagbladet nyligen karaktäriserade han symptomatiskt nog bildning genom tre motsatsord. Bildning är inte ”information”, inte mätbar ”kompetens” och inte ”värderingar”, som splittrar och omöjliggör debatt, medan bildning däremot enar. Alla oavsett politisk färg från Åsa Linderborg till Axess-redaktionen tycks dock rörande överens: bildning är viktigt. Så då är väl allt frid och fröjd? Varför är det så svårt att sätta fingret på vad bildning är?
Bildning och de färdigheter den skapar beskrivs ofta passivt som förståelse, empati och insikt, vilande på den historisk-filosofiska grund som sedan 1800-talets tyska Bildungs-ideal utgjort basen för vad vi alltjämt menar med bildning. Kunskap skall inte bara inhämtas: till skillnad från utbildning, som skapar specifika färdigheter, genererar bildning en personlig utveckling som ger individen möjlighet att inte bara lära känna sig själv, utan också utveckla och omforma det samhälle man lever i. Och i själva verket har bildning alltid utgjort del i processen att dana funktionella samhällsmedborgare, snarare än att producera världsfrånvända boklärda. 1900-talet såg såväl arbetarrörelsens korsbefruktning med borgerliga bildningsideal som tillkomsten av en bildad medelklass med bokhyllor och piano.
Alla är överens om att bildning behövs, men ingen kan riktigt förklara vad den egentligen består av. Tänk om vi istället för bildningens innehåll skulle tala om vilken effekt den ger? Tänk om vi skulle beskriva bildning inte bara i termer av förståelse, inlevelse och fantasi utan också som handling? Bildning ger förmåga att passa in i samhället, men också i förlängningen redskap att omstörta och omvandla det. Bildningens handling består inte främst i kulturkonsumtion eller middagskonversation, utan i att gripa in i samhälleliga skeden: att utveckla, anställa, avskeda, medla, söka jobb, ge asyl, sluta fred.
En debatt om vilka effekter som bildning bör ge skulle blotta en djupare politisk spricka i den på ytan oproblematiska enigheten om bildningens betydelse. Minst lika viktig som frågan om vilka vi blir av att läsa de skönlitterära klassikerna är frågan om vad läsningen får för konsekvenser för vårt agerande.
Gå till toppen