Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Gästskribenten

Carl Rudbeck: "Något är ruttet i Europa."

Både EU:s fiender, dit jag ännu inte räknar mig själv, och mildare kritiker har fått mycket att fundera på. Först brexit som har inneburit ett brutalt uppvaknande för dem som vägrat att inse att EU idag inte längre är det som vi svenskar en gång röstade för att gå med i. Då, 1994, var det ett fredsprojekt som skulle göra slut på fiendskapen mellan Frankrike och Tyskland. Det var samtidigt ett frihetsprojekt som gav medborgare i nationer med något så när liknande ekonomier möjligheter att studera, arbeta och leva utan att längre behöva bry sig om gamla gränser. Människor, kapital, varor och tjänster skulle i framtiden cirkulera fritt. Vem vid sina sinnens fulla bruk kunde vara emot ett sådant projekt? Och hur kunde det förvandlas till dagens till synes okontrollerbara monster?
Det talas vitt och brett om EU:s demokratiska underskott men istället för att göra något åt det tillåts det att växa. Ändå undrar fortfarande de mest förblindade EU-supportrarna varför det brittiska folket kan rösta som det nyss gjorde och varför EU-fientliga krafter över hela Europa har så många anhängare.
EU framstår nu som ett överhetsprojekt som för länge sedan har förlorat kontakten med folket. Det tandlösa EU-parlamentet har blivit ett dåligt skämt för alla utom för dem som har lyckas tillskansa sig en välavlönad plats där.
Som om inte allt detta vore nog fick EU:s vänner ytterligare en motgång när José Manuel Barroso, Europakommissionens före detta president, nyligen fick ett jobb som rådgivare hos Goldman Sachs, den lika diskreta som mäktiga affärsbanken.
Barroso har inte gjort något formellt fel; till punkt och pricka har han följt gällande regelverk. Men hans val vittnar ändå om enastående dåligt politiskt omdöme.
Som det nu är sänder hans övergång fel signaler. Den bekräftar vad de mest rabiata EU-fienderna länge hävdat: EU har blivit en intresseorganisation där den politiska och ekonomiska makten lever i symbios långt över huvudet på vanligt folk. Det är en liten grupp som träffas vid World Economic Forum i Davos och vid Bilderberggruppens möten där de utan det allra minsta lilla demokratiska mandat bestämmer över massornas väl och ve. Inte undra på att denna elit har blivit mäkta förgrymmad över brexit som inte längre lika lätt låter dem bestämma över Storbritannien och EU:s näst största ekonomi.
Vi som trots allt fortfarande känner en viss sympati för EU ser i brexit organisationens sista och bästa chans till de radikala reformer som hittills har visat sig omöjliga. David Cameron försökte men misslyckades. Men få trodde väl att ett brittiskt utträde var en reell risk. Storbritannien skulle då och då gnälla och klaga men i stort skulle allt fortsätta som vanligt. Nu blev det inte så. Väljarna i UK ville annorlunda.
De förstod bättre än många – men långt ifrån alla – experter att något är ruttet i Europa och att tiden är ur led. Det är den nytillträdda premiärministern Theresa Mays lika svåra som viktiga uppgift att vrida tiden rätt igen. Och det inte bara för Storbritanniens utan för hela Europas skull.
Gå till toppen