Det är lätt att tänka sig Helle Helles litteratur som en trädgård. En väldigt tuktad sådan, med kortklippt gräs och anspråkslösa växter som går ton i ton. Mycket riktigt förekommer en scen i romanen ”Ner till hundarna” där huvudpersonen, som är författare, önskar att hon hade enbart vintergröna växter på sin tomt. Fast plantorna vissnar och istället frodas blomsterrabatten: varje gång hon går förbi färgprakten ryser hon och tittar bort mot grannens vita hus.