Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Konst

När måleri blir magi

Nina Roos The Cut, Galleri Thomas Wallner, Simris, t o m 28/8.
Disa Rytt Line of Flight, Galleri Thomas Wallner, Simris, t o m 28/8.
Nina Roos, The closest and the farthest II.Bild: Galleri Thomas Wallner
Nina Roos målningar är ljusa och mycket rumsliga. Rörelserna är stillsamma. Bilderna är påfallande händelselösa. Eller jag kanske hellre skulle skriva, att de inte är någonting annat än sig själva. De vill inte framkalla minnen av världen omkring. Därför hänger de på väggen som slutna enheter, ett slags avrundade poem i färg. Att beskriva dem är inte lätt, orden glider undan som en hal tvål, men det är desto lättare att förälska sig i deras, ja, lyskraft.
Om jag nämner bildernas tystnad, kanske ni tänker på John Cage och hans pianostycke ”4'33” från 1952. Det gör jag med, men i den franske musikern Mattieu Saladins tolkning från 2008. Med modern teknik skannade han styckets två långa pauser från den första inspelningen gjord 1974. Han lyssnade än en gång på Cages tystnad och nu registrerades brus och skrap, som på ett nytt sätt definierade de fyra minuterna och trettiotre sekunderna. Är det inte just detta Roos sysslar med, att koncentrera sig på tomrum, mellanrum och de omärkliga övergångarna från ett rum till ett annat, eller glidningen från förflutet till framtid, där nuet blir bara ett flämtande ljus. Hon formulerar det visuella brus, som knappt annars märks.
Målningarna är ett slags passager. Men det är inte dem hon skildrar. Ett vanligt misstag är att konsten skulle handla om vad den föreställer, till exempel interiörer, ansikten, kroppar. Då vore det ju meningslöst att använda sig av något så krävande som konstbilden. Tänk på Hammershøi, hur han med små rytmiska penselstreck av olika karaktär fyllde rummen med ett vibrato som helt upplöste traditionen av hemmets intimitet i konsten. Och nog är jämförelsen med den store dansken relevant inför en del av Roos målningar. Naturligtvis handlar det då inte om den magiska framkallningen av interiörer, det handlar om den rörelse som både är oändligt långsam och plötslig. På en av målningarna lutar sig något som liknar skärmar mot varandra. Och en tunn linje strävar ut mot bildens yta. Knappt någon rörelse märks, rytmen har töjts ut till ett enda långt legato. Bilden får mig att tänka på Hammershøis målning av systern Anna, där hon sitter med ryggen mot oss i ett rum. Stilla, flimrande, slutet. Om det inte vore för vänsterhanden på stolen. Hon tar stöd, vrider den utåt, rummet öppnas med ens. Allt ligger i denna minimala vridning. Samma magi som hos Roos, när slutet och öppet förenas och skiljs liksom bundet och upplöst. Båda två verkar ha velat måla det lilla bindeordet ”och”, uttöjt till oändlighet, komprimerat till en glimt, men framförallt utpenslat i en kolorism och penselföring, som ger akt på varje skimrande nyans. Ytan förenar och skiljer, den blir aldrig statisk.
På en annan målning skyms en stolsrygg av en stor yta, som korsas av en flyktig linje. När den skär den stora färgformen anas en ny form, eftersom linjen söker sig mot ännu en linje i bakgrunden. Roos har lämnat ett tomrum, som på sätt och vis är målningens essens. Och avståndet i tid och rum går inte riktigt att fatta. Hon har stannat mitt i steget, då hon fann den målade poesin som allra tätast.
I det mindre utställningsrummet aktiverar Disa Rytt väggarna med geometriska former. Med säker blick fogar hon in röda trianglar, som sätter fart på de vita väggarna. Det är laddat av spänningar och hon verkar njuta som en musiker som stämmer om sitt instrument, då hon vänder och vrider på de geometriska formerna. Högt tonläge, frenetisk puls i rytmerna. Och hon lyckas skapa vibrationer som sträcker sig långt utanför verkens fysiska gränser. Rummet öppnas.
Roos gör tvärtom. Hon målar sig mot slutenhet, men lämnar alltid en glipa av, ja, jag vet inte vad, tomhet, rörelse, väntan. En lätt vridning ut ur bilderna, så att målningarna möter oss öga mot öga. Hon går aldrig för långt, de får inte förlora sin ordlösa laddning. Och apropå det jag skrev om förälskelse i början – jag är helt förlorad!
Gå till toppen