Förra sommaren satt många av oss i bersåer eller på bryggor och smuttade på rosévin. Om någon skulle ha brakat in i idyllen och sagt att en präst hade fått halsen avskuren av islamistiska extremister när han firade den heliga mässan i en fransk kyrka, så skulle få ha trott honom.

Han skulle ha anklagats för att vara alarmist, islamofob eller främlingsfientlig, för att fiska i grumliga vatten.

Inte heller skulle det ha varit lätt att övertyga någon om att det nästa sommar, 2016, skulle begås nästan ett terrorattentat om dagen i Europa under några veckor i juli.

Många hade så sent som förra sommaren, då folkmordet på kristna och andra religiösa och etniska minoriteter i Mellanöstern pågått i flera år, inte heller ännu kunnat omfatta tanken på att världens kristna var under attack. Än mindre att Europas kristna skulle kunna vara i riskzonen för våldsdåd.

I Sverige har det till och med varit svårt att få uppgifter om att den judiska minoriteten utsätts för förföljelse i vårt land att tränga in i det allmänna medvetandet.

Det har varit svårt att störa idyllen. Inte för att kunskap saknats, utan för att den inte letat sig in i människors världsbild och formats till en medvetenhet. Stoppfaktorerna och dörrvakterna har varit många och effektiva.

Men det som hände i franska Rouen i tisdags, när fader Jacques Hamel slaktades framför sitt altare och en nunna blev svårt skadad, betyder att ännu en gräns passerats. Ännu en av de gränser som vi trodde kringgärdade våra liv och gav oss trygghet.

För de kristna i Mellanöstern är det här vardag, även om det är en galen sådan. De har gång på gång sagt till västvärlden: Vad är det ni inte förstår? Vad är det ni inte ser och inte hör? Vakna!

Nattvarden är det kristna sakrament som firas till Jesu åminnelse. Brödet är Kristi kropp, vinet är Kristi blod. Han dog, offrade sig, för att världen skulle leva.

Framför altaret i kyrkan i Rouen är det prästen som offras. Det är hans blod som rinner ut på golvet. Jihadisternas handling ger död åt världen, bekänner död, inte liv.

De bryter sig in i den kristna trons kärnhandling, dess centrum, och slaktar som de skulle slakta ett djur. Kyrkans allra heligaste handling avbryts och de som samlats där tvingas till underkastelse in i döden.

Symboliken är så stark att den undanröjer alla tvivel om den blodiga krigsförklaring som riktas mot kristendomen på europeisk mark.

Alla Sveriges domkyrkor borde ha ringt i tisdags. Men de var tysta.

I Malmö slog en man sönder delar av en kyrka i juni. Brottet hanterades som hatbrott, då det uppfattades rikta sig mot alla kristna.