Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: När Fälldin kom emellan

Thorbjörn Fälldin förhindrade ett systemskifte.

Thorbjörn Fälldin och C H Hermansson hade inte mycket gemensamt.
Fälldin ledde Centerpartiet, Hermansson Vänsterpartiet kommunisterna, VPK, numera bara Vänsterpartiet. Fälldin var statsminister i tre omgångar 1976–1982, Hermansson var aldrig i närheten av politisk maktutövning.
Men framför allt:
Thorbjörn Fälldin var antisocialist, C H Hermansson glödande socialist. Och Fälldins demokratiska övertygelse satt lika fast som en nedslagen påle hemma på gården i Ramvik medan Hermansson och hans parti svärmade för några av historiens värsta tyrannier. Därmed personifierade Fälldin och Hermansson 1900-talets stora systemkonflikter: marknad kontra plan, demokrati kontra diktatur.
Nu när de har tagit farväl för gott – Fälldin avled förra lördagen, Hermansson i tisdags – finns det anledning att också reflektera över hur tiden förenade dem. Döden, detta ofrånkomliga inslag i tillvaron, äger ju förmågan att sudda ut alla gränser, något som sysselsatt stora andar som Dostojevskij och Camus, men som kanske fångas bäst i ett amerikanskt talesätt: the great equalizer, döden som den stora utjämnaren.
Thorbjörn Fälldin och C H Hermansson satt samtidigt i riksdagen. Fälldin valdes in 1958, Hermansson 1963. De lämnade sina platser 1985. Båda fick i början av 1960-talet sitt publika genombrott i tv-programmet Nya kammaren, där de medverkade tillsammans med två andra blivande partiledare: Socialdemokraternas Olof Palme och Folkpartiets Gunnar Helén.
Den mest slående beröringspunkten mellan Fälldin och Hermansson, så tydlig när dödsbuden kom med ett par dagars mellanrum, är emellertid deras långa livsbanor: Fälldin blev 90, Hermansson 98. Svindlande perspektiv öppnar sig.
När Fälldin föddes, 1926, hade Charles Lindbergh ännu inte flugit över Atlanten och Per Albin Hansson hade inte hållit sitt folkhemstal. Urbaniseringen accelererade, men fortfarande bodde fler svenskar på landsbygden än i storstäderna. Fälldin måste börja arbeta som 14-åring, engagerade sig i Svenska landsbygdens ungdomsförbund, SLU, och Bondeförbundet, Centerpartiets föregångare, som på 1950-talet regerade i koalition med Socialdemokraterna. Sedan Fälldin efterträtt Gunnar Hedlund som C-ledare började han orientera partiet mot en bredare borgerlig samverkan. Via kontakten med fysikern Hannes Alfvén greps han av en politisk mission: att stoppa kärnkraften.
Carl-Henrik Hermansson föddes det ryska revolutionsåret 1917, under första världskriget och mitt i rösträttsstriden. Han anslöt sig till kommunistpartiet 1939, vid tiden för nästa världskrig, och blev senare redaktionschef och chefredaktör för partiorganet Ny Dag. Han var med om den svenska kommunismens uppsving i spåren av Röda arméns framgångar: 10,3 procent i andrakammarvalet 1944, 11,2 procent i kommunalvalet 1946. Men han svarade också för skamligheter: hyllningarna till Josef Stalin, ursäktandet av terrorn, stödet för krossandet av Ungernrevolten 1956.
Hermansson tog 1964 ledningen för Sveriges kommunistiska parti, SKP, från 1967 VPK. Han moderniserade partiet och vann sympatier med sin modesta framtoning och sitt raka, okonstlade sätt. Markeringen på kongressen 1969 är klassisk: ”Någon jävla ordning ska de’ va’ i ett parti.”
Han försökte lossa på VPK:s band till Sovjetunionen och fördömde invasionen av Tjeckoslovakien 1968, men det satte inga djupare spår, kanhända därför att det var spel för galleriet; partiet återföll snart i gamla mönster. Först långt efter ”realsocialismens” sammanbrott 1989–1991 slutade Hermansson kalla sig kommunist. Men han var i alla fall klok nog att uppmana sin sentida efterträdare Lars Ohly att följa exemplet.
C H Hermansson representerade ett avskyvärt politiskt system. Men som politisk personlighet ingav han respekt.
Thorbjörn Fälldin var däremot lika demokratisk i sin gärning som i sin personlighet. Och just detta, hans demokratiska betydelse, gör Fälldin till en av de riktigt stora gestalterna i svensk politik. Tyvärr var detta en aspekt som hamnade i skymundan sedan han besviken och bitter lämnat partiledarskapet och politiken 1985.
När Fälldins insatser värderas brukar tre omständigheter lyftas fram: bedriften att bilda den första borgerliga regeringen på fyra decennier, de låsningar i kärnkraftsfrågan som han själv orsakade och så hans säkra hantering av sovjetiska U 137:s grundstötning i Blekinge skärgård 1981, Sveriges svåraste säkerhetskris efter andra världskriget.
Men viktigast var att Thorbjörn Fälldin förhindrade ett systemskifte som – om det fullföljts i enlighet med de ursprungliga planerna – hade kunnat förvandla Sverige till vad Venezuela är idag.
Även ett parti som gjort avgörande insatser för att lyfta landet och folket ur ofrihet och socialt förtryck kan tappa spärrar under ett långvarigt maktinnehav. Den socialdemokrati som förlorade valet 1976 var på väg att växa samman med staten och ta makten för given; IB-affären tre år tidigare var en varningssignal. Den tidigare S-ministern Marita Ulvskogs ofta citerade ord om valresultatet säger egentligen allt: hon upplevde det ”som en statskupp”.
Det var denna känsla av att äga makten och stå i förbund med en obönhörlig samhällsutveckling som fick Socialdemokraterna att blunda för följderna när LO 1975 lade fram arbetarrörelsens mest långtgående socialiseringsförslag någonsin: löntagarfonderna. Genom emissioner skulle de fackliga organisationerna, med sin symbiotiska relation till partiet, successivt ta över ägandet av näringslivet. Förslagets arkitekt, LO-ekonomen Rudolf Meidner, hymlade inte: ”Vi vill beröva de gamla kapitalägarna deras makt.”Den legendariske gamle finansministern Ernst Wigforss kippade efter andan: ”Vågar ni gå så långt?”
LO-kongressen 1976 ställde sig inte bara bakom Meidners förslag, den tog bort de blygsamma begränsningar som han byggt in. Det rörde sig nu om en total socialisering via fonderna. Den socialdemokratiska partiledningen accepterade idén, om än utan större entusiasm. Idag, när det står alldeles klart att socialistisk planekonomi är en rak väg till fattigdom, krävs ingen större fantasi för att se konsekvenserna för välstånd och välfärd om dessa ambitioner hade förverkligats.
I juni 1976, några månader före valet, framträdde Fälldin vid Centerns riksting i Ystad. Vad han sade gjorde Olof Palme och Socialdemokraterna rasande:
”Icke i något land där socialismen genomförts har man kvar de fri- och rättigheter som svenska folket sätter sådant värde på.”
Då var uttalandet en provokation. Numera är Fälldins iakttagelse en empiriskt grundad självklarhet: marknadsekonomi utgör en av demokratins nödvändiga förutsättningar. Den insikten fick Socialdemokraterna att 2001 stryka planhushållningen ur partiprogrammet.
Kärnkraften var den viktigaste valfrågan 1976, men löntagarfonderna bidrog till en ödesmättad stämning som drev upp valdeltagandet till rekordnivån 91,8 procent. I sin oundgängliga valanalys konstaterade statsvetaren Olof Petersson:
”Det var … en allmän oro för framtiden som blev avgörande. Leds vi in i ett kärnkraftssamhälle, styrt av en maktfullkomlig byråkrati, där staten och fackförbundspampar tagit över privat egendom?”
Fälldin – trygg, jordnära, eftertänksam – var politikern som kunde skingra denna oro.
Han kastade LO:s fonder i papperskorgen. Men inte nog med det. Den nye statsministern rensade bordet från flera destruktiva förslag som S-regeringen tänkt driva igenom, däribland statlig kontroll av företagsförvärv, statliga representanter i industriföretagens styrelser, statligt inflytande över läromedels- och läkemedelsbranschen och förbud mot söndagsöppna butiker.
Till sist, 1983, kom löntagarfonderna på plats. Men riksdagsbeslutet föregicks av en utdragen strid där näringslivet mobiliserade ett massivt motstånd samtidigt som ekonomiskt ansvarskännande socialdemokrater, främst bland dem Kjell-Olof Feldt, bit för bit monterade ned LO-förslaget. De fonder som såg dagens ljus hade reducerats till en bagatell jämfört med Meidners. VPK lade ned sina röster; partiet tyckte inte att lösningen var tillräckligt socialistisk.
Carl Bildts borgerliga regering avskaffade fonderna 1991. Ingen tänkande socialdemokrat har föreslagit deras återinförande.
Det var valet 1976 som hindrade katastrofen. Aldrig har Sverige varit så nära att glida över i ett system som liknar det som C H Hermansson kämpade för. Thorbjörn Fälldin kom emellan. Tack och lov.
* Nu gör söndagskrönikan sommaruppehåll. Åter 28/8.

MER ATT LÄSA

Thorbjörn Fälldin. Sveriges statsministrar under 100 år. 17 (Albert Bonniers Förlag) av Olle Svenning.
Liken i garderoben lever än. Undanflykternas mästare. Om Vänsterpartiets förflutna 1918–1998 (Hjalmarson & Högberg) av Staffan Skott.
Svensk politik (Historiska Media) av Per T Ohlsson.
Löntagarfonder. Så nära men ändå inte (Dialogos Förlag) av Lars Tobisson.
Gå till toppen