Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Allt står stilla i svindlande tempo

Förlust, saknad och återhållsamhet är utmärkande för Maria Finns melankoliska teckningar, skriver Thomas Millroth.

Teckning av Maria Finn.Bild: Olseröds konsthall

Maria Finn.: Fyra telegram och en novell, Olseröds konsthall, tom 7/8.

Maria Finn tecknar skört och undflyende. Växter ur mönster av William Morris och Josef Frank. Eller smått overkliga blyertslandskap, renskrapade på nästan allt. Här skulle Morris och Franks blommor kunna vara hemliga gäster. För om de ursprungligen var praktfulla på tyger och tapeter, har Finn bara lämnat kvar konturerna.
Landskapsteckningarna är andäktiga av papprets vita ytor och blyertspennans grå skimmer. Men de bär på något som har hänt. Människor anas, och ibland smälter natur och figur ihop i gemensam anonymitet. Ändå är känslan stark, att någon nyss varit där, lika tydlig som i påträngande minnen och drömmar, där allt står stilla i svindlande tempo. En känsla av flykt och förflutet dröjer kvar.
Den upplevelsen finns också i mönsterteckningarna, som hon lagt parallellt med en dialog mellan Sigmund och Anna Freud. Därmed träder förlusten fram som tema. Liksom Frank flydde de ju undan nazismen i Österrike. Men utställningen är ingen illustration. Finn borrar sig inåt mot ett stråk av saknad och besvikelse, som också finns i texterna, inte minst barnets förlust av viktiga ting – och kärlek.
Men går detta ihop med Morris och Franks mönster? Kanske, båda delade drömmen att de skulle skapa något äkta och bestående, en skönhet som kunde bli tillgänglig för alla. Ett inslag i en övergiven kamp för social rättvisa.
När Finn har tagit hand om mönstren, har hon bara behållit konturerna av det vackra som gjort dem så populära. Hon har lämnat kvar skuggor ur det förflutnas förhoppningar och drömmar. Vi får fylla i. Det är som en minneslek, som blir ännu tydligare, då Finn i några teckningar kring Anna och Sigmund Freuds telegram fantiserar kring korta meddelanden om vardagens tillfälliga vila och behag. Aldrig känns saknaden så stark som här.
Finn driver känslan av förlust långt. Men hon undviker sentimentaliteten genom att i stället välja i vidaste mening öppna, oavslutade bilder, som då löser upp sig i det förflutnas motljus.
Då hon konsekvent klär av den prunkande mönsterskönheten alla drömmar och undersöker det som blivit kvar, känns teckningarna som porträtt av ett nästan glömt längesedan. Lystern i blyertsen blir en reflex av förlusten. Saknad, och en glömska hon nog inte är överens med. För att komma åt motsättningen mellan då och nu, minne och medvetenhet, utopi och samtid, har hon arbetat återhållsamt. Resultatet är en melankoli, som hon lyckats ge meningsfull och poetiskt övertygande form.
Gå till toppen