Kultur

Att vakna med ångest mitt i natten

Ann-Helén Laestadius är en svensk-samisk författare och journalist. Hon debuterade 2007med "Sms från Soppero".Bild: Stefan Tell

Ann-Helén Laestadius: Tio över ett. Rabén & Sjögren.

Ytligt sett har Maja allt hon behöver för att kunna vara en glad och bekymmersfri tonåring. Visserligen kan hennes föräldrar inte prata om känslor men det är ingen tvekan om att de älskar henne. Hon har en rar lillasyster och en fantastisk bästis, Julia.
Inte ett moln på hennes himmel, mer än att familjen snart måsta lämna sin lägenhet och flytta en bit bort i det nya Kiruna som håller på att byggas.
Ändå ställer hon väckaren på 01.10 varje kväll och vaknar med den svartaste ångest. Hon väntar in mullret från den nattliga sprängningen i gruvan, tassar runt till alla fönster för att titta efter plötsliga hål i marken, lyssnar efter sirener och kollar att väskan med det allra nödvändigaste ligger där den ska under sängen.
Det blir hon som måste rädda familjen, om hon hinner. För de andra förstår inte faran.
Maja har kopplat sin rädsla till två saker: dels den överhängande faran som hon är övertygad finns i att bo ovanpå en gruva, vad andra än säger, och dels det faktum att gruvan, som så många Kirunabor är beroende av, kräver att staden förändras och att hennes familj måste flytta.
Alla har vi i åratal hört att Kiruna på grund av LKAB:s expansion flyttas men så enkelt är det inte. Stadsomvandlingen är ingen enkel flytt. I själva verket flyttas en del byggnader medan väldigt många helt enkelt rivs och ersätts av nya på annan plats.
Existentiell ångest hör till i ungdomsåren, när så mycket i livet är på väg att förändras. I den dramatiska process som är historien om Kirunas omvandling har författaren Ann-Helén Laestadius funnit en visuellt konkret bild för Majas starka känslor i ungdomsromanen "Tio över ett". Ångesten behärskar huvudpersonen, hur mycket hon än försöker kontrollera den genom att filma staden och spela in sina tankar och sin rädsla.
Hennes situation blir inte enklare för att hon är störtförälskad i gruvchefens barnbarn och hennes bästis Julia, hennes starka stöd, samtidigt upplever en ännu större förändring i sitt liv.
Tillrättalagt? Ja, vägen Maja måste välja för att må bra är utstakad. Det kommer inte som någon överraskning när hon till slut med hjälp av andra skakar av sig sina tvångstankar.
Men Laestadius har med sitt klara, avskalade språk lyckats skapa ett par riktigt trovärdiga karaktärer i Maja och Julia. Deras samtal är tonsäkra och Majas humor är tidstypisk. Man kan skratta åt ironin samtidigt som man förstår att den är på allvar.
Maja blir så verklig att jag vill sträcka ut en hjälpande hand till henne. Jag identifierar mig med henne, trots att jag är mer på ålder med hennes fyrkantiga politikermormor som sitter och styr över Kirunas förvandling. Tanken som till slut utkristalliseras, att förändring kan formas till något positivt, är inbäddad i något som är mycket likt livet.
Läs alla artiklar om: Augustpriset 2016
Gå till toppen