Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Chris Schenlaer: "Runt oss glittrar den manliga homosexuella mainstreamkulturen"

Lördagens Prideparad i Stockholm. På fredag är det dags för Malmö Pride.Bild: Erik Nylander/TT
Jag är första gången på Stockholm Pride som transperson. När jag och min man går Drottninggatan fram kan vi hålla varandra i handen. Vi får heterobonus, för jag passerar som kvinna. Jag möter inte transfobi, men sexism. Främmande män flirtar ibland. Jag vet att det är då jag ska le tacksamt.
Inne i Pride House ser vi scenkonst. Föreställningen ”To from Russia with love” tvingar oss att se den ryska vardagen i vitögat, när vi får se autentiska filmer där homosexuella män misshandlas och förnedras. Filmerna ligger på nätet. Jag har vägrat se dem. Nu gråter jag. Det här händer fortfarande. Media har bara slutat skriva. Bögmisshandel har blivit affärsverksamhet, får jag veta på ett seminarium. Ändå säger de ryska aktivisterna att de tror på framtiden. De måste det.
I Sverige har bögar och lesbiska kommit en bit på väg. Apollo Asplund berättar lysande om ett varv runt jorden och tillbaka i föreställningen ”Det här är min historia”. Apollo äger sin berättelse. Den handlar inte alls om att komma ut ur garderoben. En bög får hoppa över utanförskapet och berätta. Men alla inom HBTQ har inte kommit dit.
Att vara trans kräver fortfarande en faktaruta. I Aleksa Lundbergs ”Flytta på er, jag ska bli fri” står det klart att alla inte får gestalta allt. När hon söker scenskolan frågar juryn ”Men vilka roller ska du spela?”. Aleksas inre, lilla pojke längtar efter att få vara prinsessa. Tvivlet inför hormoner och operation blir en tjatig farmor som kraxar: ”Du kommer att ångra dig!”. Aleksas öppna självförakt och hennes känsla av att inte passa in som bögtjej fungerar som ett reningsbad för mina egna mörka tankar.
Utanför Pride House står en predikant och låter som ett eko av 80-talets homofoba Maranata-rörelse. Den som inte är frälst är djävulens barn och snart kommer Jesus tillbaka, tjoar han i micken. Men tid och envishet har ändå förändrat Sverige.
När jag och min man ska gå in i Pridepark funkar inte heterobonusen. Kondomutdelarna ignorerar oss och vi ler snett. Därinne träffar jag unga transvänner. I toakön ger en ung man en av oss en komplimang. "Tack, men mitt pronomen är inte hon", säger hen som fick komplimangen. Då blir den unge mannen sur. Han anser tydligen att den som ger en komplimang bäst kan avgöra vilket kön andra har. Jag tänker på religionsfilosofen Martin Bubers ord om att se och bli sedd. I en verklig relation finns inte objekt och subjekt. Båda ser och blir sedda.
Runt oss glittrar den manliga homosexuella mainstreamkulturen. Det blir smärtsamt tydligt vilka privilegier jag haft i mitt tidigare liv som bög. Vi som är trans är i periferin. ”Jag känner mig inte speglad av Pride”, säger en ung transman ilsket och störtar in i Kristdemokraternas tält och debatterar trans med årets HBTQ-rookie. Vi andra väntar tålmodigt. Ett par unga tjejer från samma parti har ingen aning om vad Stonewall-upproret är, alla Pride-festivalers startpunkt. Vi suckar.
Morgonen därpå är jag på väg till paraden. ”Happy Pride”, säger den unga tjejen i butiken på hörnet. Hon använder mitt rätta pronomen. Kanske ändå, tänker jag. Snart slipper vi som är trans den där faktarutan.
Gå till toppen