Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Michael Tapper: OS bortom övermänniskan

Japans OS-kommitté ville att Kon Ichikawa skulle göra en variant av Leni Riefenstahls "Olympia". Han gjorde motsatsen. Resultatet, ”Tokyo Olympiad”, från 1965 visas idag på Lilla filmfestivalen i Båstad.
Vi behövde inga repliker, vi hade ansikten! deklarerade den gamla stumfilmsdivan Gloria Swanson i ”Sunset Boulevard” (1950). Och vem kan väl bättre illustrera det än Lon Chaney, kallad ”mannen med tusen ansikten”, i onsdagens öppningsfilm på Lilla Filmfestivalen i Båstad: Victor Sjöströms ”Han som får örfilarna” (1924). En hård uppväxt i fattigdom med dövstumma föräldrar gav Chaney en oöverträffad mimisk förmåga och en sällsynt talang för att gestalta huvudpersonens nattsvarta resa genom förödmjukelse, självförakt, hat och hämnd.
För ackompanjemanget stod brittiska gruppen The Gas Giants (Will Gregory, Tony Orrell och Ross Hughes) i en nedbantad version av föreställningen med BBC:s symfoniorkester jag såg i London 2007. I stället för stort och pampigt i konsertlokal var det nu litet och intimt som sig bör på Bio Scala. Och utan att tappa kraft. För er som aldrig har sett stumfilm till levande musik kan jag bara säga: boka biljett vid nästa tillfälle!
Festivalens tema är ”Ansikten”, men filmerna har egentligen ingen gemensam konstnärlig profil. John Cassavetes ”Faces” (1968) är en närbildsstudie i dokumentär stil av ett äkta par (John Marley, Gena Rowlands) i söndring. I mycket föregriper den Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap” (1973). Jerry Schatzbergs ”Fågelskrämman” (1973) är däremot en kärv social skildring av två vagabonders (Gene Hackman, Al Pacino) resa genom USA, skildrat i omsorgsfullt komponerade vidfilmsbilder. Fast även om tanken bakom repertoaren är grumlig, tar det inget från njutningen av att se bra filmer där de hör hemma: på en stor bioduk tillsammans med andra.
En titel som förtjänar att lyftas fram är Kon Ichikawas dokumentär ”Tokyo Olympiad” (1965), som visas idag fredag. Den är nämligen ingen vanlig sportdokumentär. Finansiärer var Japans OS-kommitté, som ville se en japansk variant på Leni Riefenstahls ”Olympia” (1938): chauvinistiska turistbilder av ett land i välstånd med pampiga OS-arenor och idel japanska segrar till nationalsång och flagghissande.
Kon Ichikawa gjorde tvärtom, en demokratisk och humanistisk mosaik av ansikten, kroppar och obevakade stunder av spontant liv hos den mångfald av deltagare från världens alla länder som tillsammans skapade Tokyo-OS 1964. Etthundrasextiofyra kameror utrustade med teleobjektiv gjorde att han kom nära, riktigt nära, för att fånga ögonblick ingen åskådare på läktarna eller framför tv:n kunnat se: en kulstötares omständliga förberedelser innan kastet, en höjdhopperska som försiktigt placerar ett leksaksdjur vid ansatsen till ribban, stilstudier av gymnaster i slow motion och ur extrema bildvinklar.
De utförligaste porträtten är av två afrikanska tävlande. En är löpare från det fyra år unga landet Tchad. Vi ser bilder från hans hemland, lär känna hans bakgrund och ser bilder ur hans vardag i OS-byn. Den andre är etiopiske maratonlegenden Abebe Bikila, fångad i flera långa tagningar under sitt segerlopp trots en blindtarmsoperation strax dessförinnan. Senare klipper filmen till den som kommer sist i loppet, skinande glad och till stora applåder.
Ichikawa tog OS-grundaren Pierre de Coubertin på orden: av betydelse är inte att vinna utan att delta. Filmen har därför inga förlorare, bara individuella livsöden och prestationer. Människorna är viktiga, inte resultaten.
Japanska OS-kommittén gick i taket när de såg slutprodukten – en konstnärlig, bitvis experimentell film – och krävde omtagningar. Tyvärr, sa Ichikawa, det låter sig inte göras eftersom alla medverkande har åkt hem. Under 1965 erövrade Tokyo Olympiad världen och blev en kassasuccé i hemlandet. Idag är den en klassiker, inte bara som dokumentär från ett idrottsevenemang utan som en bild från en efterkrigstid då den vanliga människan – inte övermänniskan – klev fram som hjälte.
Gå till toppen