Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Thomas Millroth: Planlöst performance

Elin Lundgren & Petter Pettersson, Lilith Performance Studio. Malmö sommarscen. Ystadgatan 53h, till och med 7/8.
Bild: Anna Wahlgren
Alla har beiga huvor över huvudet med en glad min ditritad. Både publiken och aktörerna. Den enorma lokalen har fantastiska graffitimålningar på väggarna. Längst bort: en ö av sand och ett jämmerligt munspel.
Det händer inte mycket, mest paus. Alla rör sig trevande, aktörerna är mest upptagna av att vara aktörer och hänga ihop.
Ön, runt vilken inte mycket händer, är bevakad av en uppstoppad björn, som ser ilsken ut. Det liknar en dröm. Sommar, semester eller kanske flykt och drunkningsdöd. Atmosfären är fylld av väntan, tempot långsamt.
Läs också En paradisö där alla är lika
På premiärkvällen vankar publiken av och an. Efter hand sätter sig tempot, eller bristen på detsamma, i kroppen. En av aktörerna går tveksamt upp på ön med en uppblåsbar gul och blå hammare, väntar litet, innan hon klämmer på den. Ynkligt pip. Så går hon.
Andra aktörer smyger sig fram till björnen, men vände strax om.
Nej, all handling är borta, alla sammanhang är avklippta. Psykologi finns inte alls. Bara små händelser, som inte går att tolka. Varje ljud och rörelse känns viktigare ju mer tid som gick.Plötsligt börjar alla aktörer skratta och det hugger tag. En kuslig känsla att vara med om ett drama, som bara syns i oförklarliga brottstycken.
Snart börjar publiken också uppträda som grupp, vi har blivit ansiktslösa kroppar som följde aktörernas rörelser. Ett tag tänker jag på att alla var lika, och Gunnar Ekelöfs ironiska dikt från 1944 om ”De folkhemske” kommer för mig; allt individuellt bortslipat för en rationell gemenskap. Men jag släpper snabbt den idén, när aktörerna samlas framför björnen och börjar skratta i vad som känns som en evighet. Nej, alla är inte lika, bara ansiktslösa.
En man bryter sig loss och springer runt på ön till infernaliskt oljud, många håller för öronen. Flåsande och plågad sjunker han ihop. Äntligen händer något och alla ställer sig och fånstirrar. Varför är den fysiska utmattningen så lockande? Spring på din jävel! Eller: Stackars människa! Handlar det om den vanliga maktlösheten kopplad till hunger på dramatik; mänskligt lidande, katastrofer?
Efter ett tag slutar jag söka mening i dramat. En stark känsla tar överhanden, hur alla vi ansiktslösa är fast i våra kroppar, i rummet och i ett verk, som vi inte förstår betydelsen eller vidden av. Snart känns varje rörelse styrd och ofrivillig.
Det här är styvt gjort. I performativa verk brukar det finnas en detalj för tankarna att klättra på. Men munspelsskrället och björneländet känns bara som dramatisk rekvisita. Något viktigare finns, jag visste bara inte vad. Och då står det mig fritt att associera. Men en total öppenhet, där allt kan betyda allt och inget, kan bli meningslös.
Men Lilith Performance Studio har rest en konstruktion där allt betydelsebärande är borta. Det är smart och utmanade. Vad händer när hela spelet hamnar i fritt fall utan metaforer att hänga upp sig på?
Kvar är känslan att inte bara vara ansiktslös kropp, utan också av att vara fången. Varför blir jag så attraherad av den sammanhållna gruppen av aktörer, varför börjar jag omedvetet släntra efter dem, när de flyttar sig runt i rummet? Alla måste vara tysta, de beigea huvorna gör oss anonyma, vi kan inte meddela oss med en enda min eller blinkning. All denna väntan, opåkallade rörelser, skratt, munspel, oväsen får mig att känna mig som en främling i mitt eget språk.
”Språkets flyktlinjer slutar alltid i detta: tystnaden, avbrottet, det oändliga eller ännu värre.”, skriver Deleuze och Guattari. Det är det där ”värre” som finns närvarande i ”Island in the sun”, en överslätande stumhet i språket. Jag behöver väl inte påminna om den populistiska retorik, som vill beskriva världen i dag. Jag lämnade paradisön med denna oändliga avgrund i hjärtat. … eller ännu värre!
Det är en föreställning som inte underhåller och roar, men håller fast mig hela tiden. Inte för att veta hur det går, men för att den släpper ut så mycket oro jag måste ta hand om. Och förstå. Eller, visst underhåller ”Island in the sun” med sin burleska humor. En svart fars, där jag inte kan undvika att snubbla på mig själv.
Genom att kommentera på Sydsvenskan.se godkänner du våra regler

Regler för kommentarer

Välkommen att kommentera artiklar på Sydsvenskan.se!

Tänk på att:

  • Visa respekt för de personer eller företeelser som nämns i artiklarna.
  • Visa respekt för övriga debattörer.
  • Håll er till saken.
  • Spamma inte.
  • Inte skriva för långt. Över 500 tecken är det.
  • Dina kommentarer kan komma att användas på andra ställen på Sydsvenskan.se och Sydsvenskan papperstidning.

Det här är inte ok:

  • Kommentarer om etnisk tillhörighet, kön, sexuell läggning, politisk eller religiös tillhörighet om de saknar relevans i sammanhanget.
  • Rasistiska, homofobiska eller sexistiska yttranden eller budskap och sådana som hetsar mot eller uttrycker hat mot troende.
  • Kommersiella budskap eller marknadsföring, erbjudanden om pengar eller gåvor.
  • Upphovsrättsligt skyddat material som du själv inte har skapat eller har rättigheterna till.
  • Uppmaningar till brott eller agerande som strider mot svensk lag.
  • Hot, trakasserier och skvaller.
  • Att du utger dig för att vara någon annan existerande person.

Redaktionen följer debatten på sajten och förbehåller sig rätten att ta bort olämpliga inlägg. Användare som inte respekterar debattreglerna stängs av från möjligheten att kommentera artiklar.

Gå till toppen