Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ledare: Den som tar emot statliga bidrag är inte längre fri

Regeringen beslutade tidigare i sommar att tillsätta en utredning som ska se över det statliga stödet till trossamfunden.
Utredningen är en del i en bredare översyn av statens ekonomiska stöd till det civila samhällets organisationer.
Beskedet har utlöst en del oro i religiösa led.
En av dem som reagerat är Stefan Attefall (KD), en gång samfundsminister i alliansregeringen.
"Med utredningen öppnar man dörren till starka krafter som vill stoppa stödet till trossamfunden men också för krafter som vill detaljstyra stödet", varnar Attefall i en intervju i det senaste numret av det kristdemokratiska magasinet Poletik.
I direktivet heter det:
"Det är vidare centralt att ett trossamfund som inte respekterar samhällets grundläggande värderingar, så som alla människors lika värde, jämställdhet mellan könen och det demokratiska styrelseskicket, inte ska finansieras med allmänna medel."
Samfund som exempelvis separerar män och kvinnor i samband med gudstjänster eller annan verksamhet, samfund som inte tillåter kvinnor att leda gudstjänsten, borde av formuleringen att döma ligga illa till.
Attefall "ser en uppenbar fara att man börjar använda trossamfunden för statens syften" och får stöd av Karin Wibom, generalsekreterare i Sveriges kristna råd. En sådan utveckling ligger sannolikt i farans riktning. Den som är satt i skuld är icke fri. Detsamma gäller det samfund som gör sig ekonomiskt beroende av staten.
Ur statens perspektiv är det inga enorma summor det handlar om. Under 2015 betalade Nämnden för statligt stöd till trossamfund ut i runda tal 54 miljoner kronor i organisationsstöd samt 27 miljoner kronor i olika projektbidrag. Det kan jämföras med att det totalt betalas ut omkring 12 miljarder kronor årligen i statsbidrag till det civila samhällets organisationer.
Det finns idag omkring 200 000 organisationer av olika slag som tillsammans engagerar miljoner svenskar i sina verksamheter. Det är dessa föreningar, stiftelser och samfund som tillsammans utgör Folkrörelsesverige. Det statliga stödet blir en uppmuntran för allt det ideella arbete som utförs, ett sorts erkännande av folkrörelsernas betydelse.
Å ena sidan är en viktig poäng med det civila samhället och dess organisationer att dessa ska stå fria från staten och den politiska makten. Det civila samhället ska inte vara den politiska maktens hejarklack. I vilken utsträckning en verksamhet som i större eller mindre utsträckning finansieras med villkorade statliga bidrag också kan sägas vara självständig, är öppet för diskussion.
Å andra sidan kan regeringen inte bortse från vad som sägs i regeringsformen, en av våra grundlagar, om att "den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde" och att "det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden". Det är svårt att motivera att skattepengar används till stöd för organisationer som inte sluter upp bakom dessa grundsatser.
Sist och slutligen är det inget tvång att ta emot statliga bidrag.
De församlingar som finner de politiska påbuden oförenliga med den egna övertygelsen kan alltid tacka nej till pengarna.
Gå till toppen