Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Malmö

Gymkulturens ideal och könsnormer stöter bort transpersoner

Att må väl i sin kropp är viktigt för alla. Men många transpersoner vantrivs i gymkulturen, där föreställningarna om ideala mans- och kvinnokroppar ofta är rigida. - Idealen har blivit både hårt skruvade och hårt könade, säger Kian Sigge, personlig tränare och kroppsbyggare.

Kian Sigge har gjort en lång resa inom idrottsvärlden. Som ung tillhörde hen Sverigeeliten i bordtennis. I slutet av 1980-talet övergick intresset till den då nya sporten bodybuilding. Som bäst blev hen SM-trea.
- För trettio år sedan var jag och några andra kvinnor med om att förändra en tidigare mansdominerad miljö. Vi togs emot med öppna famnen, det var faktiskt en slags feministisk revolution. Tjejer fick vara stora och bygga muskler, minns Kian Sigge.
Kian Sigg var för trettio år sedan en av de kvinnor som förändrade den mansdominerade miljön på gymmen.Bild: Lars Brundin
Sedan hände något: den kommersiella fitnessindustrins genombrott och inflytande över vår träning och vår bild av en vacker kropp. De ideal som en gång föddes i kroppsbyggarkretsar blev en ny norm, även för alldeles vanliga motionärer.
- Vi som var med då är nog ganska förbluffade över utvecklingen. Då var det en tävlingsform vi hela tiden fick försvara, nu är den bodybuildade kroppen ett spritt ideal, säger Kian Sigge.
Med den kommersiella gymkulturen kom också snävt formulerade idéer om rätt och fel, snyggt och fult, manligt och kvinnligt. Männen stånkar med vikterna, kvinnorna går på zumba. Kvinnor antas inte vilja bygga armmuskler, män inte hålla på med aerobics.
I en sådan miljö kan det vara svårt att passa in med en kropp som inte kan inordnas i kategorierna manligt och kvinnligt. Och det får konsekvenser för transpersoners hälsa.
- Det gör gymkulturen exkluderande för många. Men att avstå från att träna är inte heller bra. Vi vet att hbtq-personer har sämre hälsa, både psykiskt och fysiskt.
Att kliva in på gymmet eller i simhallen med en kropp som andra inte känner igen - eller som de har svårt att kategorisera i uppdelningen man/kvinna - är med andra ord tufft.
- Det kan ta stopp redan i omklädningsrummet. Man känner att "den här miljön vänder sig inte till mig", säger Kian Sigge.
Förhållandet till kroppsideal och träning skiljer sig åt inom olika delar av hbtq-världen.
- Många cis-bögar och flator tillhör definitivt gymmens bästa kunder. De ser inga problem med den stereotypa kroppen. Det är bara att titta på nöjesannonserna i QX för att se vad som gäller, säger Kian Sigge.
För transpersoner blir däremot kroppsidealen problematiska. Många tar också helt avstånd från all form av träning. Att missköta sin kropp kan rentav för några bli ett sätt att visa att man inte ställer upp på majoritetssamhällets skruvade ideal om trimmade kroppar.
- Tyvärr finns det ett visst, outtalat motstånd mot träning i den här communityn. Det är kretsar där det inte anses okej att träna.
Under etiketten "fettaktivism" finns en hel rörelse som vill förändra samhällets attityder mot fetma och göra upp med skammen över den egna kroppen.
- De protesterar mot något viktigt. Det finns en fettfobi. Problemet är om man skambelägger den som gillar att träna eller faktiskt vill gå ner i vikt.
Som personlig tränare jobbar Kian Sigge ofta med transpersoner. I en sådan övergång kan träning betyda oerhört mycket för att man ska bli mer bekväm med sin kropp.
- Att bygga muskler kan förstås vara bra för den som vill ha en mer manligt kodad fysik. Men träning höjer självförtroendet och kroppskänslan i allmänhet. Och det är ingen hemlighet att många transpersoner mår dåligt.
Vilka råd kan man ge till den som vill träna, trots att man inte har - eller strävar efter att ha - en kropp är konventionellt manlig eller kvinnlig?
- Jag brukar råda folk att söka sig till mindre ställen. Kanske har hyresgästföreningen ett gym, eller studentkåren. I andra hand tycker jag Friskis och Svettis är bra, de har en mer avslappnad attityd än de stora kommersiella kedjorna.
– Och glöm inte bort de gamla kraftsportklubbarna och hardcore-gymmen. De som går dit är redan lite freaks och avvikande. Där är en del kufar, extrema kroppsbyggare och gamla frisksportare, men de är där för att träna, inte för att visa upp sig eller för att hävda sin heterosexualitet, säger Kian Sigge.

Kian Sigge

Yrke: idrottslärare, idrottskonsulent. Jobbar som personlig tränare och föreläsare.
Idrottsbakgrund: bordtennis och bodybuildning på elitnivå, liksom fotboll. Flera långlopp till fots och på cykel.
Aktuell: föreläste på Malmö Pride igår.
Gå till toppen