Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Gunnar Persson: Lars Pavo Hedner

Lars Pavo Hedner, Lund, har, som tidigare meddelats, avlidit, 81 år hammal. Han sörjs närmast av sin hustru Karin och sina tre döttrar med familjer.

Bild: Privat
Lars Pavo Hedner var en av mina allra bästa vänner. Jag lärde känna honom när jag började som underläkare på Medicinska kliniken, Universitetssjukhuset i Lund, i mars 1967. Vi arbetade tillsammans kliniskt och gjorde några forskningsstudier om kortisonbehandling vid astma/allergitillstånd och om detta påverkade binjurebark/hypofysfunktionen. Han disputerade 1964. Hans avhandling handlade om att studera binjurebarkens aktivitet genom att mäta plasmakortisol. Pavo blev jubeldoktor 2014.
Vi arbetade båda vid samma klinik i över 30 år – Pavo med endokrinologi och jag med astma/allergi. Vi blev vänner och började umgås även privat. Efter vår pensionering började vi båda arbeta en till två dagar i veckan på Ängelholms sjukhus. Vi turades om att köra dit och under resorna hade vi många spännande diskussioner om konst, litteratur, historia, antika möbler och framför allt om bilar. Pavo kunde allt om bilar och var under flera år redaktör för två veteranbilstidningar.
Pavo var en skicklig kliniker och forskare och uppskattad av både patienter och kolleger. Han skrev en mycket uppskattad lärobok, Invärtesmedicin, för sjuksköterskor, sjukgymnaster och logopeder där jag var medförfattare i ett par kapitel.
Från tidigt 1990-tal och framåt gjorde vi tillsammans med våra hustrur (båda heter Karin) många resor till Europas stora kulturstäder – Wien, Berlin, Paris, Aten, Venedig, Rom. Den resa Pavo kom att uppskatta allra mest var en kulturhistorisk bilresa till Loire-dalen precis efter hans pensionering.
Utmattad efter en jobbig bakjour sov han i baksätet hela vägen ner. Bland slotten med antika möbler, målningar och gobelänger blommade han upp. Slottet i Amboise, där Leonardo da Vinci levde sina sista år omgiven av alla sina tekniska uppfinningar, uppskattade nog Pavo allra mest. Vi besökte också ett mycket spännande bilmuseum där Pavo hade mycket att berätta för oss.
Sedan 1990-talets början har vi regelbundet träffats efter arbetet, ofta på Grand i Lund, tillsammans med våra hustrur. Även sedan vi slutat arbeta fortsatte vi med dessa träffar och följde med i varandras liv. Ofta kunde han berätta om någon antikauktion som han och Karin besökt och vilka ”kap” de hade gjort.
Någon månad innan hans bortgång förstod han att tiden var utmätt. Vi hade då några intensiva och långa samtal. Han var mycket nöjd med sitt liv – med vad han uträttat, med vad han fått uppleva. Men framför allt var han lycklig över sin fina familj. Han var stolt över sina döttrar, svärsöner och sina sex barnbarn.
Det har varit fantastiskt att få vara en nära vän till Pavo under nästan 50 år. Han var en fin människa – rak, ärlig, lojal, lite tystlåten med stor integritet och med en stilla humor. Han hade ofta glimten i ögat. Jag kommer att sakna honom mycket!
Gå till toppen