Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Sofia Nerbrand: Sofia Nerbrand: Erdogan är mumma för Kreml

Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Rysslands och Turkiets presidenter, Vladimir Putin och Recep Tayyip Erdogan, mötte varandra i S:t Petersburg på tisdagen. Idag är de utåt sett såta vänner – för ett knappt år sedan bittra fiender.
Turkiet sköt ner ett ryskt stridsplan i november 2015 och de turkisk-ryska relationerna nådde då fryspunkten. Ryssland införde sanktioner och krävde en ursäkt. Ett förlåt kom skriftligen i juni från Erdogan och Putin var en av de första utländska kollegerna som ringde till Erdogan efter försöket till militärkupp i juli.
Ryssland har sedan länge en önskan om att försvaga Nato och EU. Att då få Turkiet på sin sida är mumma för Kreml.
Erdogan verkar ha inrikespolitiska behov att vända sig bort från väst och blicka österut. Frågan är emellertid om han har råd att gör detta på lång sikt. Turkiet är medlem av Nato och ytterst garanteras landets säkerhet av världens starkaste militärmakt: USA.
Turkiet har åtminstone tidigare varit intresserat av att även bli medlem i EU, världens näst största ekonomi. Det finns sedan 20 år en tullunion med EU, som ger fri handel med de flesta varor. Hälften av exporten från Turkiet går till EU och USA, och landet är därmed beroende av att utbytet fortsätter. Ryssland är en liten handelspartner, som bara stod för 2,5 procent av Turkiets export 2015.
Skulle USA och EU använda ett högre tonläge skulle inte Erdogan i längden kunna slå dövörat till. Även om han säger sig vilja knyta band med Ryssland lever hans land i praktiken i en närmare symbios med väst än vad han vill kännas vid.
Ledare som Recep Tayyip Erdogan, Vladimir Putin, Marine Le Pen och Donald Trump lever på sin propagandistiska populism. Det finns dock ekonomiska och säkerhetspolitiska realiteter. För västliga demokratiska stormakter är det en tröst i en ovanligt olycklig politisk röra i världen.
Gå till toppen