Michael Johanssons kompakta verk har kallats ”minimalism av funna objekt” - resväskor och pärmar byggs ihop till prydliga kuber. I vissa fall består de av saker från institutionerna där de visas, med installationer som fungerat som inventeringar.På Galleri Arnstedt har Johansson dock enbart använt sig av nyproducerade objekt och bitvis frångått det strikt geometriska. Gråa vardagsföremål som solstolar, tidskriftssamlare och rullgardiner spiller ner på golvet i en prydlig installation. "Crossroads", utställningens blickfång, påminner om vardagsestetikens likriktning och designifiering, om skandinavisk minimalism som stil i konsumtionskulturen. Om detta är en inventering av något är det en inredningsbutik i valfri svensk innerstad.

De andra av Johanssons verk är mindre, mer skulpturala och finstämda. Om känslan av föremålens latenta historia var en viktig dimension i hans tidigare verk, handlar det nu mer om yta, färg och textur. Det är skickligt rent formmässigt och jag blir intresserad av hur Johansson kommer att utveckla sitt koncept vidare.Till skillnad från Johanssons fokus på det rent visuella så är Anders Sletvold Moes svarta geometriska måleri rikt på specifika referenser. I den pågående serien "Black Letters" är målningarna i A4-storlek baserade på andra konstverk. Diptyken ”Untitled (Window to Bobby Fischer)” utgår från ett fönster i en isländsk bykyrka, genom vilken man kan se schackspelaren Bobby Fischers ensamma grav. Med en enkel googling kan man förlora sig i berättelsen om graven och kyrkans historia.

Ensam i ett smalt, vitkalkat rum hänger hans ”Unfolded Shape Drifter” som även den refererar till kyrkfönster. Anspelningen handlar om mer än form och placering. Det kanske har något att göra med det trånga utrymmet, men en känsla av exklusivitet uppstår när betraktaren är ensam med en utsikt. Den avlånga målningen skapar rymd trots den kompakta svärtan, som om den verkligen skulle kunna vara en öppning ut mot något annat. Det är ett oerhört lyckat exempel på måleriets effekt på fysiska rum, och borde vara en permanent installation.

Slutligen visas även Sletvold Moes ateljékollega Lars Morell, som ställer ut för första gången på Arnstedt. Hans föreställande skulpturer, skuggmålningar och bearbetningar av gamla teateraffischer bryter av markant från de två mer formfokuserade konstnärerna.

Minimalismens arv i samtidskonsten kan inte överskattas, vilket Johansson och Sletvold Moe exemplifierar med sina formspråk. Men Morells kompositioner slår an en ton av nostalgi och mystik som strävar efter en mer subjektiv berättelse, och påminner även om den vita kubens begränsningar som utställningsrum. Jag anar att hans verk gör sig bättre installerade som inneslutande helhetsupplevelser, inte ensamma objekt. "Shadow Canvas", en triptyk av skuggmålningar, där undanglidande former avtecknas på den lindblomsgröna duken, är det som fungerar bäst utan djupare kontext.