Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Carl Rudbeck: Carl Rudbeck: "I små steg undergrävs tilliten till staten."

En rikspolischef som säger sig inte kunna samarbeta med demokratiskt valda representanter för svenska folket. Chefer på skatteverket som varnar sina vänner om pågående mediegranskning.
Carl RudbeckBild: Bertil Wöllner
Riksrevisorer som tillsätter tjänster lite som de vill och påverkar utredningar otillbörligt. Efter ett kollegialt förhör förklarar riksdagens konstitutionsutskott att ingen ska få sparken. Det kändes som om förhörare och förhörda efter detta spel för galleriet tillsammans gick ut och tog sig ett glas och garvade åt det dumma folk som trodde att också höga chefer behövde visa åtminstone hyfsad omdömesförmåga.
Dessa affärer slutade lyckligt för de mäktiga herrar och damer som var inblandade. Affärerna borde en gång för alla skjuta i sank den fromma myten om oförvitliga svenska ämbetsmän som till skillnad från andra länders är okorrumperade och står över partipolitiska intressen.
Det finns skäl att tro att vanligt folk har blivit förgrymmat över dessa händelser. Men ändå kanske bäst som har skett. Om polischefen, skatteverkschefer och riksrevisorer hade fått även en mild bestraffning hade det invaggat oss i en falsk trygghet att allt står rätt till.
Med mild bestraffning menar jag att de blir till exempel sakkunniga i statsrådsberedningen och där ställs till en ministers förfogande, något som för vanligt folk snarare är högsta vinsten i jobblotteriet än en sanktion. När man nått så högt som dessa chefer gäller inte längre tyngdlagen. Dessa framgångsrika personer faller inte neråt utan uppåt eller i allra värsta fall åt sidan.
Än en gång får vi den gamla sanningen bekräftad att toppskiktet av politiker, byråkrater och ämbetsmän har mera gemensamt med varandra än med det folk som de är satta att representera eller tjäna. Det bringar oss till den sorgliga men nu oundvikliga insikten att vi inte längre kan lita på att staten har medborgarnas bästa för ögonen utan i allt högre grad finns till för ett litet frälse som lever enligt egna regler.
Vår tillit till myndigheter och annan överhet krymper för varje dag som går. Få inbillar sig längre att staten är där för att skydda oss. Den som utsätts för ett inbrott i sitt hem tror inte längre att polisen kommer att haffa den skyldiga. Om så ändå skulle ske blir straffet så obetydligt att tjuven snart är i farten igen.
Istället får de som kan ta sin tillflykt till dyra privata lösningar eller söka skydd i det civila samhället, i familjen eller i andra gemenskaper.
Fram till en viss gräns är det klokt att stärka dessa gemenskaper men bara till en gräns som vi nu har kommit farligt nära att överskrida. Att helt förlita sig på staten är inte bra men om denna tilltro försvinner ligger vårt politiska system illa till.
Ordet ”demokratifara” används alltför lättvindigt. Om staten inte stöder heteronormativt kritiska performanceartister så är det alltid någon som ropar att demokratin är hotad. Men det som dagligen och stundligen sker på skilda områden i Sverige undergräver långsamt och i små steg den tillit till det statliga maskineriet som är nödvändig för att demokratin ska må bra.
Gå till toppen