Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Joel Halldorf: Krav på ett helt sekulärt samhälle är förtryckande

Joel Halldorf är teolog, ledarskribent och kulturskribent.Bild: Zandra Erikshed
Andreas Ekström (13/8) misstänker att jag har en agenda, och det är riktigt. Jag har i artiklar och böcker argumenterat för ökad tolerans mot religiösa uttryck, och jag har uppmuntrat religiösa minoriteter att ta plats och ge sitt bidrag till offentligheten.
Jag ser detta som centrala frågor, och jag är tacksam för att Ekström tar upp dem – och för att han lyfter våra meningsskiljaktigheter.
För vi är oense. Ekström oroas över religionens ökade synlighet, eftersom han förknippar religion med irrationella övertygelser, subjektiva känslor och orimliga regler. Detta kan människor ägna sig åt privat, menar Ekström, men det bör hållas borta från samhället. Jag har en annan syn på såväl religion som samhälle.
Begreppet religion försvårar diskussionen, eftersom det ger intryck av att det är något särskilt med religiösa människor. Att det finns något som skiljer dem från andra, och som samtidigt gör att man kan klumpa ihop dem till en homogen enhet. Då kan man, som Ekström gör, räkna upp en massa religiösa avarter (även om det är överraskande att han inkluderar chassidiska hattar och manlig omskärelse) och tycka att man därmed fått in en träff på alla religiösa.
Om vi ska spela det spelet, skulle jag kunna räkna upp mycket sekulärt våld och be Ekström ta ansvar för det. Men det ska jag inte göra, för jag tror inte att man så enkelt kan dela upp människor i religiösa och sekulära.
Att vara kristen, som jag är, innebär att man har vissa övertygelser om hur verkligheten är beskaffad. Jag tror att människan är Guds avbild, vilket inte går att bevisa vetenskapligt. Men Ekström kan varken bevisa att det finns ett unikt människovärde eller att mänskliga rättigheter existerar. Ändå tror han (hoppas jag?) på detta.
Det är detta jag menar med att skillnaden mellan religiösa och sekulära inte är så stor: alla människor vägleds av perspektiv och värderingar som inte är empiriskt verifierbara. Om vi inte är relativister kan vi diskutera dem, och argumentera i termer av bättre och sämre. Men det är naivt att tro att vi ska bli överens, och odemokratiskt att föreslå att vissa perspektiv inte borde få förekomma i diskussionen.
Ekström tycks frukta att religionens ökade synlighet innebär att människor tar med sig sina heliga skrifter till riksdagen, och kräver att alla underkastar sig deras lagbud. Men samtal fungerar inte så. Om man vill övertyga någon anpassar man sina argument till den andres utgångspunkter. Demokrati, mänskliga rättigheter och EU är alla, till en del, resultatet av att baptister, anglikaner och katoliker argumenterat för sina ståndpunkter med sekulära argument på ett sätt som övertygat majoriteten.
Pluralismen är ett faktum idag, och jag ser den som en tillgång för samhället.
Men att religion tar plats innebär inte en blank check till vad som helst med hänvisning till att det är religion. Vi måste förhandla om gränser, men vi kan inte förbjuda uttryck enbart med hänvisning till att de är religiösa. Dessutom måste vi skilja på sådant vi inte håller med om och saker polisen ska ingripa mot.
Det är bra att staten är sekulär, men vad Ekström föreslår är ett sekulärt samhälle, där religionen förpassas till det privata. Eftersom mycket religion inte fungerar så, är det en samhällsvision som bara kan uppnås genom en mycket repressiv stat.
Gå till toppen