Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Åsnekött och grisöron är kanon

I Mo Yans händer blir den mörkaste historien om fattigdom och hunger också fylld med humor och livsglädje, skriver Kerstin Johansson.

Mo Yan tilldelades Nobelpriset i litteratur 2012.Bild: FREDRIK SANDBERG / TT

Mo Yan: Granatkastaren, Övers Britta Kinnemark. Bokförlaget Tranan.

”Store munk, i min hembygd brukar vi kalla ett barn som gillar att skrävla och skryta för en 'kanonunge', men det som jag berättar för er nu är rena rama sanningen, vartenda ord.”
Den unge Luo Xiaotong sitter i ett tempel på den kinesiska landsbygden och berättar sitt livs historia för en tystlåten munk. I hans vindlande berättelse finns plats för både sanningar och fantasier och många individer kommer på märkligt absurda besök. Och eftersom "Granatkastaren" är en roman av Mo Yan, så är det en historia om fattigdom och hunger och vad detta kan göra med en människa. Men i Mo Yans händer blir det också en historia med humor, livsglädje och förtröstan, författaren blir aldrig nattsvart pessimistisk.
Historien utspelas under 1990-talet. De ekonomiska reformernas anda genomsyrar landsbygden. Luo Xiaotong är tio år och hans far har övergett familjen och rymt med en annan kvinna. Hans mor reagerar med sammanbiten, men vitglödgad, vrede och beslutsamhet att till varje pris klara sitt och Xiaotongs uppehälle. I sin spariver snålar hon in på allt och nekar Xiaotong att äta kött och sonens fantasier handlar följaktligen enbart om kött: åsnekött, grisöron, grytor med hundkött, ja, allt man över huvud taget kan tänka sig – och inte tänka sig - i köttväg.
Fadern kommer slutligen tillbaka. Med sig har han en lillasyster. Den återförenade familjen grundar, tillsammans med byn, ett slaktarkooperativ, under ledning av den mäktige byhövdingen. Nu ska alla bli rika och då är också alla medel tillåtna. Det fuskas frikostigt med köttet, som injiceras med vatten och allehanda kemikalier för att se färskt och fräscht ut för köparen. Xiaotong är ett påhittigt barn, han finner nya metoder att fuska. De stackars djuren proppas fulla med vatten alldeles innan slakten - då behöver man ju inte injicera vatten i köttet efteråt. Men Xiaotongs far har svårt att förlika sig med fusket och historien får ett våldsamt slut. De dramatiska händelserna får också Xiaotong att göra en helomvändning i sin syn på kött.
Händelserna i ”Granatkastaren” anspelar förstås på de skandaler inom livsmedelsbranschen, som under de senaste åren har upprört nationen. Man kan nog också tolka historien om Xiaotong och hans längtan efter kött symboliskt för ett helt folk som länge tvingats leva i sparsamhet och knapphet. När de ekonomiska reformerna öppnar en möjlighet att leva ut sin längtan efter det materiella, så kan resultatet bli måttlöshet och utsvävningar.
I ett efterord förnekar Mo Yan att historien skulle ha ett idéinnehåll och menar att själva berättandet är allt. Och visst tar författarens skildring av händelserna i köttbyn andan ur läsaren, med ett berättande som både överraskar, roar och förskräcker. Mo Yans fabuleringskonst firar triumfer, här är ingenting nedtonat och måttfullt. Kött i alla dess former spelar en huvudroll. En oförglömlig episod i romanen beskriver en köttfestival, där man tävlar i köttätande och utser en köttgud. Hos Mo Yan brukar även djuren få komma till tals, i en naiv stil, som är mycket humoristisk. I den här romanen är det till och med de tillagade köttbitarna som talar och uttrycker känslor, för att få komma in i munnen eller ibland upp ur magen!
Ramberättelsen, samtalet med munken i templet, är väl integrerad med de övriga delarna och bokens olika kapitel kallas ”granater”. Romanens kinesiska titel är Sishiyi pao, ungefär ”fyrtioen kanonskott”. Vad granaterna har för roll avslöjas i den magnifika finalen.
Det som berör mig mest i den här romanen, det som också är lite ovanligt för en roman av Mo Yan, är den vemodiga och tragiska skilsmässoskildringen. Här blir tonen en annan och författaren beskriver fint och mycket trovärdigt Xiaotongs solidaritet med sin mor, hans samtidiga längtan efter sin far och de motstridiga känslor han har inom sig, då föräldrarna blir som bittra fiender.
Boken har översatts till svenska av Britta Kinnemark och det är en mycket välgjord och lättflytande översättning. Mo Yan har därmed haft fyra olika svenska uttolkare, som alla har lyckats så väl med att lyssna in och återge hans fantasifulla prosa att man i varje översättning kan höra författarens särpräglade röst.
"Granatkastaren" är visserligen en roman i Mo Yans vanliga stil, vild, våldsam och uppfinningsrik, men det är inte hans bästa. Det är när författaren drivs av idéinnehållet, som i "Ximen Nao och hans sju liv" eller "Yngel" som han blir som mest intressant.
Kanske är inte berättandet allt, ändå.
Gå till toppen