Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Känsla och röstklang i överflöd

Bild: Patrick Persson

Maida Vale: Rock Stage, Malmöfestivalen, 18/8

Det brukar heta att om du minns sextiotalet, så upplevde du det aldrig. Men att ha varit med om en tidsepok är verkligen inget måste för att man ska kunna minnas den, det är populärkulturen en ständig påminnelse om. Det räcker med att lyssna på ett antal skivor från valfritt årtionde – ju färre, desto bättre – för att man ska börja minnas hur det var då. Just nu finns det jättemånga unga band i Sverige som gör sitt bästa för att minnas hur rockmusik lät under sextio- och sjuttiotalet. Återskapandet brukar bli ungefär lika originaltroget som när Alexandre Dumas mindes 1600-talet, med resultatet att något eget och samtida uppstår.
Så fungerar det också för Maida Vale, fyra nittiotalister som tycks resonera att sextiotalet verkar ha varit trevligt, men att de inte skulle vilja bo där. I en låt som ”Find what you love and let it kill you” låter det Stockholmsbaserade bandet ungefär som jag, som lyssnat väldigt lite på Jimi Hendrix, brukar vilja minnas att Jimi Hendrix låter. Men just när wah-wah-gunget börjar kännas väl retrotypiskt glider gitarristen Sofia Ström iväg i ett sparsmakat solo som är desto svårare att tidsbestämma. Groovet i “Standby swing” drar i sin tur mot stonerrock och bluesstompet i “Restless wanderer” låter knappast äldre än något som Seasick Steve har gjort. I den senare biten är kvartetten som mest avskalad och fokuserad, en välbehövlig kontrast mot de låtar som är mer lösa i kanterna.
Sångerskan Matilda Roth för närmast tankarna till Magnus Pelander i Witchcraft, ett annat band som dragit stor nytta av att aldrig ha upplevt sjuttiotalet. Det obekymrat svengelska uttalet ger karaktär åt sången; brytningen får den politiska frustrationen i ilskna ”Colour blind” och ”Dirty war” att bli extra påtaglig. Känsla och klang i rösten är det som räknas och det har den livligt dansande sångerskan i överflöd.
En nyskriven låt påannonseras, men spelas tyvärr aldrig. Jag är väldigt nyfiken på hur Maida Vale kommer att låta i framtiden, när de har haft ännu mer tid på sig att föreställa sig hur dåtiden lät.
Gå till toppen