Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Olof Åkerlund: Vart tog diktsamlingarna vägen?

Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Tidskriften 10-tal.
Före sommaren kom ett rikt och högintressant nummer av tidskriften 10-tal, fullt av texter om och av både unga och mer etablerade poeter. I ledaren slog chefredaktören Madeleine Grive fast: "man kan tveklöst tala om en ny poesivåg".
Att försöka definiera en sådan våg är dömt att misslyckas ("Den unga nya poesin kommunicerar och diskuterar"), men icke desto mindre är upplevelsen av en blomstring och viljan att förstå den ett gott tecken i sig.
Samtidigt råder det sedan länge konsensus om lyrikens utsatthet. För tio år sedan var en vanlig förklaring till krisen att en elitistisk "språkmaterialism" skrämde bort läsarna. Men sedan en tid verkar alla överens om att poesin är (med Grives ord) "sviken av förlagen och framför allt av kritiken".
Sett till utbudet i public service och antalet fristående svenska kultursidor är det en självklar sanning. Men Grive talar ju inte om sveket från mediebranschen utan från kritiken. Låt oss testa hypotesen på Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad, som sedan sammanslagningen är en av landets största morgontidningar. Av den mängd texter om litteratur vi publicerade det första halvåret 2016 var minst 230 bokrecensioner. Drygt hundra av dessa handlade om skönlitteratur (utöver lyrik), något färre om sakprosa medan cirka 40 gällde diktsamlingar. Och vad mer intressant är: Var fjärde poesirecension var huvudnummer på sidorna, motsvarande en sida eller mer.
40 kanske inte låter mycket, men sett i relation till utgivningen är det en klar favorisering av genren.
Det är bara siffror och bara en tidning (jag uppmanar andra att göra egna uträkningar), men det komplicerar onekligen den slentrianmässiga bilden av ett svek.
Förlagen har lite mer att svara för. I den omfattande katalogen "Höstens böcker" finner man i år ett tjugotal diktsamlingar, varav hälften är skrivna på svenska. När vi nu snart lämnar sommarmånaden augusti, så återstår det fem – ja fem – böcker av svenskspråkiga poeter.
Bristen på poesidebutanter på de stora förlagen har debatterats flitigt. Men det är inte bara de unga som känner av ett motstånd. Nyligen fick jag ett mejl från Eva-Stina Byggmästar. Den finlandsvenska poeten är en egen röst i samtidslyriken, kanoniserad och rikligt prisad. Nu skriver hon att hennes tid på de svenska förlagen är över. "Lektörerna är män och de vill läsa något som de kan identifiera sig med".
Det är sant att vi kritiker bör bli bättre på att visa läsare och förlag vägen till intressanta poetiska yttringar på nätet. Samtidigt kan man skrika sig blå om internet och alternativa publiceringsformer, vikten av att både unga och rutinerade poeter publiceras på etablerade bokförlag är obestridlig. Annars skulle vi inte ha någon svekdebatt.
Oron för poesin är inte existentiell; dikten kommer att överleva såväl krig och resistenta bakterier som alla stundande förlags- och tidningskriser. Men för att lyriken på allvar ska ta plats i samhället och nå nya och gamla läsare krävs det först och främst fysiska böcker. Och gärna fler än vad som kan räknas på ena handens fingrar.
Gå till toppen