Sedan debuten med "Oskyld" 1999 har Åsa Ericsdotter bedrivit ett mycket konsekvent prosalyriskt författarskap. Eländet i att åtrå och begära män har för det mesta stått i centrum. Bristfigurerna har turnerats i rytmiska, fragmentariska diktberättelser som med åren vuxit sig allt tätare, och expanderat mot den sammanhållna prosan. Ändå är det ett väldigt kliv mellan de tidigare böckerna och den nya thrillern "Epidemin". Senast jag såg ett så djärvt genresprång i svensk litteratur var för snart ett decennium sedan när Mara Lee gick från strama, stränga diktbyggen till mörk chic-lit i "Ladies".