Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Olof Åkerlund: Författarna som lyfter varandra

Louisiana, Humlebæk, 18–21/8. Med Erica Jong, Chigozie Obioma, Olga Tokarczuk, Claudio Magris, Hanya Yanagihara, Julian Barnes, Abdellah Taïa, Linn Ullmann, Nell Zink med flera.

Carl-Henning Wijkmark i samtal med Karl Ove Knausgård.Bild: KLAUS HOLSTING
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Det är sjätte upplagan av Louisiana literature, men få lär ha tröttnat på litteraturfestivalens exceptionella inramning, där framstående författare möter konst, arkitektur och natur i världsklass. I år har det dessutom blivit mer festivalkänsla, med fler performanceakter. Man förstår varför det är populärt och köandet är ett återkommande bekymmer. I ett försök att minska de långa raderna av väntande människor får man numera köa två gånger om man till exempel vill se Julian Barnes framträda i Koncertsalen – första gången för att få en biljett, andra gången för att faktiskt komma in. Det bästa sättet att utnyttja väntetiden är att ta fram sitt exemplar av hans senaste roman ”The noise of time” och stående njuta av det kärnfulla och intelligenta språk med vilket han tecknar ett porträtt av Dmitrij Dmitrijevitj, mer känd som Sjostakovitj.
Den danske intervjuaren Kim Skotte fokuserar liksom texten på omslagets flik på kollisionen mellan makt och konst, som blir särskilt påtaglig i en grym byråkratidiktatur som Sovjetunionen. Det är förvisso ett av bokens teman, men ju mer man läser och ju mer man hör den brittiske författaren tala står det klart att det som verkligen gnager i honom är något annat. Det är samma frågor om tid och minne – eller mer specifikt: minnets, och därmed identitetens, opålitlighet – som genomsyrade hans förra roman, den Bookerprisbelönade ”Känslan av ett slut”.
”Han ljuger som ett ögonvittne”, kan man läsa i ”The noise of time”, som är en titel med många bottnar.
Barnes var ett av affischnamnen på den alltid kvalitativa, men i år aningen bleka, festivalen. Tyvärr uteblev ett av toppnamnen, Ali Smith. Skotskan äger en med Julian Barnes jämförbar skärpa och brittisk smarthet, men låter oftare språket ta sina egna vägar. Hon är en mindre stram virtuos. Ett annat tråkigt bortfall var Lorrie Moore, som Julian Barnes har kallat USA:s främsta novellist. Att författare uppmuntrar och lyfter fram varandra blev faktiskt något av ett tema på Louisiana i år.
Man kan tycka att 81-årige svensken Carl-Henning Wijkmark inte behöver draghjälp. Men det är hans 34 år yngre fan, Karl Ove Knausgård, som främst ser till att platserna på den nya Vestscenen fylls en timme innan deras samtal startar på fredagen. Wijkmarks ”Dressinen” (1982) har just översatts till danska och publiken lyssnar roat när de båda författarna talar om romanen där en avfällig jesuitpräst i Kongo beger sig ut på en atlantfärd mot den nya världen, tillsammans med tre människoliknande apor i en dressin med segel. Knausgård kallar Wijkmarks böcker för litteratur i absolut världsklass och ”en svensk hemlighet”. Det är svårt att säga emot. För ett par år sedan gav Norstedts ut Wijkmarks samlade romaner i två tunga volymer. De är en investering med garanterad avkastning i rika läsupplevelser.
Nell Zink framträdde vid flera tillfällen under festivalen. Hon talade bland annat om sin roman "Mislaid" och om hur Jonathan Franzen tjatat och sett till att hon blivit publicerad.Bild: KLAUS HOLSTING
Wijkmark var en ”färdig” författare när han debuterade som 37-åring. Något liknande kan man säga om amerikanska Nell Zink, som debuterade som 50-åring. Hon växte upp i ett hem fullt av böcker och avkrävdes nästan att bli författare. Pressen gjorde att hon höll sitt skrivande hemligt och den som uppmanade henne, nästan tvingade henne, att bli publicerad var Jonathan Franzen. Den berömde amerikanske romanförfattaren uppsökte själv förlag för att sälja hennes manuskript, berättade hon på Parkscenen under lördagen. Men hennes böcker ansågs konstiga och blev ofta refuserade. Så hon bestämde sig för att skriva en bok som kunde sälja, utan att göra avkall på kvaliteten. Resultatet blev den humoristiska romanen ”Mislaid”, där den vithyade och lesbiska Peggy gifter sig med en homosexuell man. När äktenskapet av naturliga skäl inte fungerar lämnar hon honom och antar tillsammans med sin dotter en ny afrikansk-amerikansk identitet. När man hör Zink berätta om uppväxten i Virginia, där det räckte att ha en svart förfader för att räknas som svart, framstår historien som mindre osannolik. Men hur är det att skoja om ras och kön i USA i dag, tvekade hon?
”Jag hade nog inte skrivit boken om jag bott i Brooklyn”, sa Zink som sedan en tid har hemadress i Tyskland.
Under tidigare nämnda framträdande sa Julian Barnes att han inte skulle (ta risken att) skriva en satirisk roman om Putin. Och han skulle definitivt vara försiktig med att skriva något om islam just nu. ”Man ska inte överdriva faran för författare i västvärlden, men Rushdie-affären ligger trots allt inte så långt tillbaka i tiden”.
Kanske är kampen mellan makten och konsten, eller snarare mellan modet och rädslan, en viktigare faktor i den litterära samtiden än man först anar. Jag tänker på detta och på två av festivalens andra gäster: Abdellah Taïa, Marockos första öppet homosexuella författare, och Olga Tokarczuk, Polens ständiga, envetna samvete. Det som andra vill förtiga, ger de röst åt. På festivalen sa Taïa att han vill skriva som om han skrek.
Det är lätt att se hur ett sådant mod i slutändan också får litterära kvaliteter.
Gå till toppen