Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Minnesord

Jesper Lindberg: Tore Persson

Tore Persson, Stockholm, har avlidit i en ålder av 63 år. Han sörjs närmast av hustrun Britte och dottern Emma.

Bild: Privat
Det är lördagskväll på Söder i Stockholm, Tore och Britte har varit ute och ätit, hemma i vardagsrummet på Hornsgatan förbereder Tore resan till spelningarna med Grus i Dojjan i Malmö. Han plockar fram sin nya scenskjorta, lägger ner sin trogna Martin D-35 i gitarrfodralet. På natten får han hjärtinfarkt. Och nu är han död. Det är helt obegripligt, sorgligt, ja oacceptabelt. Vår Tore kan inte vara borta.
Men han är inte borta; han lever i våra minnen, på Grus i Dojjans inspelningar och i kär hågkomst i publikens medvetande.
Tore kom från Malmö och han hade rötter i Göingebygden. När han kom in i Grusets kraftfält 1972 var han skådespelare på Skånska Teatern. Genom åren kombinerade han sitt musicerande med många olika kreativa verksamheter. Han var fotograf, lärare, konstnär, han skrev och sjöng visor, han var föredragshållare och illusionist. Tore utbildade sig till läkare, blev anestesiolog och så småningom överläkare. I hans dator ligger ett manus till en bok med namnet ”Sockerdoktorn”, det blev också vad Tore kallades när han blev inbjuden som expert i tv.
Tores entusiasm gjorde att han kom att stå i centrum för många kreativa projekt. Han var med i kretsen som startade det oberoende skivbolaget Amalthea i Malmö, han var aktiv i musikorganisationen SKAP och i Visans vänner och i decennier var han scenmästare och festivalläkare på Visfestivalen i Västervik.
Han sörjs närmast av hustrun Britte och dottern Emma, som för Tores musikaliska arv vidare, i körsång och egenskriven musik. Han sörjs också av oss kamrater i Grus i Dojjan, av en stor krets vänner, av musikanter och arbetskamrater.
Tore kom inte med till Grus i Dojjans årliga spelning på Stora scenen vid invigningen av Malmöfestivalen. Vi ställde inte in spelningen, vi vet att Tore hade velat att vi skulle spela. Istället blev det nästan två timmar på scenen, en konsert tillägnad vår käre vän och bror.
Gå till toppen