Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

För bra för att vara sant

Edward St Aubyns historia är nästan för bra för att vara sann. Men hans självbiografiska romaner är fruktansvärt bra litteratur, skriver Amanda Svensson.

Edward St Aubyn.Bild: David Sandison

Edward St Aubyn: Romanerna om Patrick Melrose - Volym 1. Övers Erik Andersson. Albert Bonniers förlag.

Edward St Aubyns är en livshistoria närmast för litterär för att vara sann. Född 1960 som andra barn till en sadistisk brittisk läkare som hellre velat vara konsertpianist och en amerikansk arvtagerska med alkoholproblem. Uppvuxen delvis i England, delvis på en fyrtio hektar stor lantegendom i Provence där fadern utsatte honom för sexuella övergrepp från det att han var tre och ett halvt tills han fyllde åtta. Sprutnarkoman vid sjutton års ålder, arvtagare till många miljoner pund vid arton, ständigt nära döden mellan tjugo och trettio, firad författare vid trettiofem.
Då hade de tre första, starkt självbiografiska romanerna om Patrick Melrose kommit ut. Det är dessa tre kortromaner – ”Glöm det”, ”Dåliga nyheter” och ”Visst hopp” – som ingår i den första volymen av St Aubyns romancykel som nu ges ut i översättning av Erik Andersson. Den andra volymen, som rymmer de två avslutande titlarna, kommer nästa vår. Det är en rimlig indelning, då St Aubyn från början tänkt sig att sviten skulle avslutas efter den tredje romanen, och känslan av att ha landat i andra änden av en båge är stark när man når slutet av volymen. Stark är också känslan av beundran över hur St Aubyn handskas med ett självbiografiskt material som redan från början är lite för bra för att vara sant. Han förvandlar det till en högklassig, dramatiskt intensiv och språkligt fulländad litteratur som lodar lika djupt mot människans grumliga botten som den driver lättsamt med hennes blanka yta.
De tre romanerna har sinsemellan lite olika karaktär, men binds samman av en sakligt redogörande, syrlig men inte bitter humor. Samtliga är korta och komprimerade och utspelar sig under ett enda dygn. I den första, ”Glöm det”, är Patrick Melrose fem år. Fokus ligger på föräldrarna och deras förberedelser för en middagsbjudning på det franska godset. Stämningen är lat och destruktiv, man kommer att tänka på Duras sommarromaner, fast med bett och humor. Som ett svart hål i romanens mitt ligger den scen där Patricks far för första gången förgriper sig på honom och Patrick flyr mentalt genom att identifiera sig med en ödla i taket.
Det är ett skoningslöst porträtt St Aubyn här tecknar av sin far (ja, fiktionen är här florstunn, St Aubyn själv har beskrivit just de delar av romansviten som handlar om övergreppen som ”praktiskt taget ett reportage”). Jag kan dra mig till minnes få skildringar av pedofila övergrepp där den som begår övergreppen skildras inifrån, men det är vad St Aubyn gör – och bilden av en djupt störd man är inte vacker. ”Under lunchen anade David att han nog hade gått lite för långt i sitt förakt för den sippa medelklassen”, skriver St Aubyn om faderns tankar efter övergreppet, och man vet inte om man ska skratta eller gråta.
”Dåliga nyheter” utspelar sig under ett dygn i New York, dit Patrick, nu 22 år gammal, har kommit för att hämta hem sin döde far. Han är djupt i ett missbruk och ägnar resan åt att varva heroin, kokain, amfetamin och olika former av lugnande tabletter på lyxhotellet The Pierre. Det finns en märklig hypnotisk dragningskraft i St Aubyns redogörelser för varv efter varv av narkotikaintag – här påminner han mest om en mindre cynisk Bret Easton Ellis.
I den sista romanen, ”Visst hopp”, har stämningen återigen skiftat, och jag kommer att tänka på Virginia Woolfs skarpa och humoristiska skildringar av brittiskt salongsliv. Det har gått ytterligare några år. Patrick har blivit nykter, så smått börjat fundera på att skaffa sig en karriär och åker till en storstilad överklassbjudning i the Cotswolds där han träffar på ett antal personer från sitt förflutna.
De tre romanerna skildrar en klassisk hjälteresa från utsatthet till övervinnelse, men utan att bli banal. Patricks resa slutar inte i varken fördärv eller försoning, utan i något slags tvekande, skört mellanläge utan triumfens glans. I den mån här sker någon försoning så är det i periferin, i de små detaljerna – den kommer inte vällande som en uppenbarelse utan smyger sig på i slitna morgontofflor. Patrick Melrose är inte en särskilt trevlig människa, men inte heller någon demon. St Aubyn håller sig, tack och lov, ifrån att göra honom till en kanal för självförakt. Inte ens när Patrick är som djupast i narkotikaberoendet känns skildringen av hans lätt misogyna egoism kokett, vilket ju annars är ganska vanligt när män ska frossa litterärt i sin egen svinighet.
Och häri ligger kanske nyckeln till att ”Romanerna om Patrick Melrose” är så fruktansvärt bra: Trots det grymma självbiografiska stoffet är Edward St Aubyns skrivande syfte varken hämnd eller terapi. Det är att skapa litteratur, och han gör det med den äran.
Gå till toppen