I dialogen ”Faidon” låter Platon sin läromästare Sokrates säga att de som bedriver filosofi på det rätta sättet ägnar sig åt en enda sak: att förbereda sig för att dö och att vara död. När den snart sjuttioårige Lars Norén, i början av den tredje delen av sina dagböcker, går in i ett allt djupare filosofiskt läsande, så är det lätt att se det i ljuset av detta. Han vill sitta i döden som en klädnad, skriver han. Det är ett paradoxalt sätt att närma sig världen innan den helt drar sig tillbaka från honom. Det maniska shoppandet av märkeskläder och lavendelplantor har i stort sett helt ersatts av böcker. Ofta är han på jakt efter "mer" Adorno eller "mer" Blanchot, som om de såldes i lösvikt i fruktdisken.