Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Norén och meningen med döden

Lars Norén. En dramatikers dagbok – 20132015. Albert Bonniers förlag.

Det tredje dagboken sägs skildra ålderdom, medan den kommande ska skildra döden, enligt Lars Norén.Bild: BJÖRN LARSSON ROSVALL / TT
I dialogen ”Faidon” låter Platon sin läromästare Sokrates säga att de som bedriver filosofi på det rätta sättet ägnar sig åt en enda sak: att förbereda sig för att dö och att vara död. När den snart sjuttioårige Lars Norén, i början av den tredje delen av sina dagböcker, går in i ett allt djupare filosofiskt läsande, så är det lätt att se det i ljuset av detta. Han vill sitta i döden som en klädnad, skriver han. Det är ett paradoxalt sätt att närma sig världen innan den helt drar sig tillbaka från honom. Det maniska shoppandet av märkeskläder och lavendelplantor har i stort sett helt ersatts av böcker. Ofta är han på jakt efter "mer" Adorno eller "mer" Blanchot, som om de såldes i lösvikt i fruktdisken.
Norén läser tänkare som inte köper filosofihistoriens bild av människan som någon som tittar ut på en "yttervärld" skild från detta tittande "jag". Det är en uppgörelse med den dualistiska världsbild där jag skiljs från värld, kropp skiljs från själ och liv från död.
Vårt språk stänger in oss i denna begreppsvärld som vattnet omsluter fisken och för att bryta igenom ytan får man vända sig till filosofer som kanske med viss rätt kan kallas anti-filosofer: Herakleitos, Nietzsche och inte minst Heidegger.
Den sistnämnde vandrade omkring på den sista sidan i den första delen av dagböckerna 2005 och stod kvar i sista anteckningen i del 2 2012. I del tre finns han på så gott som varje sida. "Jag äter Heidegger", skriver Norén på ett ställe. Lyckligtvis varierar han kosten med några av Heideggers kritiker, judiska tänkare och hämtmat på Sibiriska soppköket.
Han är en kritisk läsare, som är särskilt uppmärksam på de vägar som kan tänkas leda in i Heideggers politiska (nationalsocialistiska) mörker. Men det är också en ganska egen läsning, där han till exempel förenklar och förvanskar grundbegreppet tillvaro, Dasein, genom att likställa det med storheterna ”människan” och ”mänskligheten”.
Om Heidegger är bokens huvudperson kommer den yngsta dottern på andra plats. Hon är ett ljus och Norén saknar henne så fort de skilts åt. Dramatikern själv lyckas på något vis vara så närvarande att han inte lämnar några spår efter sig. Han blir ett slags "ingen", åtminstone fram till att han blir mer och mer sjuklig. De kroppsliga symptomen drar berättarjaget tillbaka in i världen.
Det som gör dagboken till en sådan lustfylld läsning är de snabba klippen från tysk filosofi till Disneyprinsessor och smurffilmer, varvat med turerna till Coop och antikvariatet Rönnells. Det är självklart att vissa saker är viktigare än andra, men i gestaltningen (som ibland liknar en uppräkning i punktform, ibland ren poesi) tycks inte den ena händelsen väga så särskilt mycket tyngre än den andra. Boken ligger närmre en medvetandeström än många romaner som brukar tillskrivas epitetet.
Den har också ett särskilt förhållande till minnet, det lämnas inte utrymme åt längre tillbakablickar. Det är alltså ingen text som söker efter biografiska urscener eller smärtpunkter. Barndomens hotell i Genarp och andra platser och skeenden i författarens liv finns förstås där, men han ger "nuet" en väldigt privilegierad ställning gentemot det förgångna och i viss mån mot det kommande. Just ett sätt att erfara som Heidegger kritiserar i sin tidsfilosofi.
Samtidigt drivs boken av en längtan. Efter barnen. Efter böcker. Tankar och skrivande. Det är ett rastlöst stillastående.
I den tredje delen blir titeln "En dramatikers dagbok" snarast missvisande. Under perioden 2013-2015 ger han förvisso ett stort urval av dramer, men i övrigt är det en prosabok och en fragmentsamling. Under långa tider skriver han inte dramatik och han har dragit sig tillbaka från teatern. Mer än något är han, som antytts, en läsare.
Det händer förvisso flera dramatiska saker under denna period. Norén skiljer sig från sin hustru och anger att en bidragande orsak till skilsmässan är att hon inte vill att hon och hennes bekanta skildras i dagboken. Dagen före nyårsafton 2013 springer en man ner hans dotter, det verkar vara avsiktligt. Han får kontakt med en Förintelseöverlevare. Flera personer i hans omgivning drabbas av allvarliga sjukdomar och han själv blir mer sjuklig.
Mycket har sagts om dessa dagböcker, men nästan alla säkra yttranden kräver sin brasklapp. Ja, de kan förstås som en del av vår självutlämnande kultur och samtidigt inte. Ja, det är en form av skönlitteratur och jagframställan där den bästa beskrivningen av böckernas Lars Norén (han nämns så vitt jag minns knappt vid namn) är "berättarjaget" – och samtidigt inte. Ja, det är ett slags anti-litteratur, men samtidigt strålande litteratur. Och ja, dagböckerna är oetiska. Tveklöst så. Inte i sina utfall mot kulturpersonligheter och journalister (de har för övrigt mildrats något och han sprider numer lika mycket beröm och kärlek som klander och hat), utan i utlämnandet av medarbetare och närstående. Trots att viss hänsyn tas. Det är ett moraliskt beslut att köpa boken och ta del av det.
”Varför kommer jag aldrig längre än till Helvetet när jag läser Dante”, undrade Lars Norén i boken "Fragment" (2015). Och när jag läst ett tusental sidor i den tredje helt vitfärgade dagboken (den första var svart, den andra gråbrun) så vill jag fråga: Varför befinner vi oss inte i paradiset? Det är ingen lycklig huvudperson. När han någon gång vaknar utan ångest känner han sig identitetslös. Han tycks heller inte söka den lycka som varit livets mål i den klassiska filosofin. Det intensiva förhållandet till döden tycks inte sträva mot något bortom sig självt: "Jag vill inte romantisera askesen. Den berövar en meningen med att leva. Den erbjuder i stället en mening med att inte leva. – Jag är vänd åt ett annat håll", skriver han.
Denna dagbok rymmer ungefär lika många opaginerade sidor som den första (1600), men täcker bara två och ett halvt år (den första täckte knappt fem och den andra sju). Det är alltså ett mer intensivt skrivande som också kan förstås som en närhetskänsla till döden – ett mer krampaktigt fasthållande av världen, för att kunna göra sig av med den.
I juni 2014 får Norén höra att Bodil Malmsten är allvarligt sjuk och att det enda hon orkar läsa är hans dagböcker.
Jag kan verkligen förstå det.
Det maniska nedtecknandet av väsentligheter och oväsentligheter parat med det intensiva förhållandet till döden får tillvaron att lysa i allt sitt mörker.
Större del i döden erhåller större del i livet, skrev Herakleitos.
För Lars Norén är det så tillvaron är beskaffad. Och insikten spiller över på mig som läsare, som ständigt prövar mitt liv och min död mot författarens exempel.
Som Mikael von Reis (dagbokens Mikael) visar i "Det slutna rummet – sex kapitel om Lars Noréns författarskap”, Symposion 1997) så präglas hela Noréns litterära gärning av en dubbel rörelse av självförstörelse och självskapelse. I dagböckerna har han gått i nämnda askes och en isolering (han kallar det "min franska revolution"), där han gjort sig av med människor och tankar i ett sorts reningsbad. Man kan som sagt läsa det som en förberedelse inför den stundande natten, men berättarjaget tycks genomgå ytterligare en förvandling på vägen; han blir en diktare igen. Det börjar den 27 juni 2015 när han plötsligt skriver en tre sidor lång och vindlande mening om "sin uppgift". Efter den följer bara ett ord på varje rad.
Minne
Barn
Barnmor
Mor
Kronos
Fragment
bröst
Och så fortsätter det, tills orden mer och mer förvandlas till dikt. Han kallar dem anti-dikter eftersom han känner sig helt fri "och inte har avsikter att poetisera eller offra något för att skriva exakt det jag skriver". Efter den sista noteringen den 30 juli 2015 följer ett appendix med ytterligare dikter, varav de flesta (med små variationer) återfinns i den senaste diktsamlingen "Stoft". Lars Noréns officiella återkomst till poesin.
Så kan man förstå den tredje dagboken som en mörk kokongvistelse som avslutas med att fjärilen – eller dagsländan – flyger ut.
Religionen, särskilt Kristendomen, äcklar Lars Norén. Men i sin gestaltade levnad – sitt litteraliv – måste han lida innan han återuppstår.
Gå till toppen