Heidi Avellan

Heidi Avellan: Visst är Hillary Clinton bättre. Men är hon bra?

Vald kan hon bli. Men vad gör hon sedan? Den ena delen av USA är redan djupt missbelåten med Hillary Clinton. Den andra kan bli det.

Hillary Clinton.Bild: Carolyn Kaster
I Rio-OS tog amerikanerna överlägset flest medaljer. Av Nobelpristagarna är en hisnande majoritet verksamma i USA. Landet står i särklass inom högteknologiska branscher, för att inte tala om underhållning, och dess ekonomi är ett nav för hela världsekonomin.
Det är ett enastående land som ska få ny president.
Ändå står det nu mellan två extremt illa omtyckta politiker. Donald Trump är otänkbar – och än mer så dag för dag, groda för groda. Hillary Clinton har lång erfarenhet, men skamfilat rykte.
Det är vad väljarna har att välja mellan i detta enastående land, snillenas land, möjligheternas land. Och det enda omvärlden kan hoppas på är att den minst dåliga vinner.
En kvinna som USA:s president, överbefälhavare och den fria världens ledare. Visst, det är hög tid. En dröm går i uppfyllelse, glastaket spräcks. Välförtjänt, dessutom, för Hillary Clinton har genom sin karriär jobbat för kvinnors rättigheter.
Men samtidigt lite opportunistiskt:
Nu används hennes kön som argument – samma kvinnlighet som hon låg så lågt med i valkampen mot Barack Obama 2008. För idag är de progressiva krafterna starka i USA. Feminismen omfamnas långt utanför politiska aktivistgrupper och den akademiska sfären, konstaterar journalisten Martin Gelin i Den längsta kampen, Hillary Clintons väg till makten:
”Clinton har alltid ansett att ändamålen helgar medlen. Det har också inneburit att hon har ställt sig bakom politiska beslut som kan tyckas stå i bjärt kontrast till hennes egna ideal.”
Hon är en av de mest idealistiska politikerna i USA, men också en av de mest cyniska, menar han. Hon har engagerat sig för jämställdhet, mänskliga rättigheter, socialt skyddsnät och välfärd, men också kompromissat.
Javisst, I’m with her. Men jag står bakom henne utan någon större entusiasm. Det skär i mitt feministhjärta, men hon lämnar en del övrigt att önska. Det viktigaste kan inte vara att hen är en hon.
Är hon bäst? Det påstod president Barack Obama på Demokraternas partikonvent i juli där han talade on hennes arbetsmoral, kompetens och hängivenhet:
”Därför kan jag med tillförsikt säga att det aldrig funnits en man eller kvinna, inte jag, inte Bill [Clinton], ingen mer kvalificerad än Hillary Clinton att tjäna som president i USA.”
Det ställs alldeles speciella krav på kvinnor i toppen. Som Obama säger om sin och Hillary Clintons kamp om nomineringen 2008:
”Hon gjorde allt som jag gjorde, men precis som Ginger Rogers baklänges och på höga klackar.”
USA:s första dam Michelle Obama lyfte i sitt hyllade konventstal vikten av förebilder – sin make som gett svarta hopp och Clinton som kan bli en kvinnlig rollmodell. Den som kämpar hårt kan nå sina mål, oavsett ursprung, hudfärg och kön. Och den som når toppen blir en förebild.
Tråkigt nog släpar Clinton på den extra börda som första kvinnan på nya poster alltid bär: misslyckas hon så är det ”kvinnor” som inte håller måttet.
Rollmodell, alltså. Men vad ska hon göra? Hillary Clinton står till vänster om mitten och motkandidaten Bernie Sanders framgångar har tvingat hela debatten mot vänster. Dessvärre betyder det att hon idag inte står upp för den frihandel som gjort världen rikare. Hon böjer sig för partivänstern och facken.
Under sin tid som första dam på 90-talet kritiserade hon abort som ett sorgligt tragiskt val, men nu tar hon tydligt ställning för aborträtten, som tillsammans med betald föräldraledighet och barnomsorg till rimligt kostnad är de stora jämställdhetsfrågorna i USA.
Märkligt blir det när hon jobbar för att inte framstå som en del av etablissemanget, "Washington". När hon nyligen talade i Scranton, Pennsylvania, tog hon till sin släkthistoria för att övertyga missbelåtna vita arbetare om att hon står på deras sida. Hon berättade om sin farfar som jobbade på en fabrik i Scranton och sin pappa som växte upp där och blev småföretagare.
Och lovade fler välavlönade jobb.
Medan hon förenklar sin bakgrund svärtar andra ner den. Motståndarna ger sig inte bara på hennes frisyr och klädsel – Trump påstår att hon inte ens har de fysiska förutsättningarna att vara överbefälhavare.
Men det finns också grund för misstron. DN:s Gunnar Jonsson fångar (16/8) hennes kvartssekel i offentligheten då det regelbundet dykt upp tvivelaktigheter och smärre affärer: "Var för sig kan de se triviala ut. Tagna tillsammans gör de att amerikanerna inte litar på henne.”
Som det privata e-postkonto som hon använde i tjänsten under sina fyra år som utrikesminister. Som miljonbidragen från diverse diktaturer till Clinton Foundation – pengar som ibland tycks ha kommit med specifika önskemål.
Det som retar mest är ändå att en kvinna så tydligt vill ha makt.
Hon lär vinna. Hon måste vinna, för hela världens skull. Fast när jublet har lagt sig kan besvikelsen bli lika stor med henne som den blev med Obama.
Han lovade change, men mycket av förändringen fastnade i det politiska systemet. Hon lovar jobb, höjda löner och rättigheter och riskerar att möta samma motstånd.
Men det är mot detta hon kommer att mätas.
Samtidigt som många amerikaner redan från början menar att hon är fel och har fel och vill fel saker. Och därför inte kan lyckas.
Gå till toppen