Att skriva att en bok är ”fulländad” känns inte rätt. Perfektion är för det första en utopi och för det andra bör recensenter spara på de största orden. De kommer till pass någon gång per decennium snarare än någon gång per utgivningssäsong. När det gäller Linda Boström Knausgårds nya roman ligger dock ”fulländad” nära till hands. Jag hittar inga fel, och då har jag ändå verkligen försökt.

Boström Knausgård har skrivit en tät, exakt, vacker och bitvis paradoxalt underhållande roman om en bisarrt smärtsam uppväxt. Mamma, pappa och två barn bor i en sexrumsvåning i Stockholms centrum, dit familjen flyttat norrifrån sedan mamman antagits till Scenskolan. För henne är detta ett bättre liv än tillvaron som sekreterare på järnverket. Hon är lycklig.

Pappan är det inte. Han var nöjd med att bo norrut, men vantrivsel i storstaden räcker knappast för att förklara hans psykiska sjukdom. Med tiden innebär den ett allt värre lidande och ett växande hot, både mot familjen och honom själv.

Mamman skiljer sig från honom men han fortsätter sätta skräck i henne och barnen. Flickan i familjen, textens jag, ber till Gud att han ska dö. När han till hennes lättnad faktiskt gör det, slutar hon tala.

Hennes egen verklighetsuppfattning svajar. Hennes storebror, lynnig och hotfull, spikar bokstavligen in sig i sitt rum. Situationen sätter en allt hårdare press på barnens mor, men som ett omkväde hävdar hon ändå: ”Vi är en ljus familj”.

Det är ett befängt påstående men framstår inte som någon livslögn. Modern verkar ha ljus och styrka nog åt alla. Inte så att hon framställs som ett helgon – ”fulländad” är ett ord som varken kan användas om böcker eller människor – men hon tycks inte kunna brytas ner. När skolledningen kallar henne till möte om dotterns tystnad, säger hon efteråt gråtande till sin tigande flicka: ”Du ska vara precis som du är.”