Nyheter

Danska forskare har dubbelt så mycket forskningstid som svenska

De kallas ”forskare”. Men huvuddelen av sin tid ägnar svenska lektorer åt undervisning. Det är stora skillnader i villkor mellan nordiska länder – och inom Sverige.

Det är så stora skillnader mellan svenska och danska forskare att svenska forskare efter en lång karriär fått ut uppemot elva år kortare forskningstid än sina danska kollegor.
– Det finns ju det här fina idealet om att forskningen ska kunna berika utbildningen. Men om du varken hinner hålla dig informerad eller skriva något själv, hur ska du då hinna förmedla något av det som är nytt och intressant och till studenterna?"
Kristin Järvstad är docent i litteraturvetenskap och lektor i genusvetenskap vid Malmö högskola. Hennes ämne är eftertraktat, säger hon.
– Studenterna läser både av brinnande intresse och för att få spetskompetens, berättar hon när jag träffar henne mellan två föreläsningar.
Men det händer att hon blir betänksam var gäller kvaliteten på den undervisning hon ger. Kurserna är inte vad de hade kunnat vara.
– Vi har inte tid att läsa in oss eller följa med i vad som händer inom vårt forskningsfält. Så vi tar samma bok en termin till, håller samma föreläsning som i fjol.
Som en av runt 9000 svenska lektorer tillhör Kristin Järvstad kategorin forskande och undervisande personal. Och det är som forskare man kvalificerar sig för jobbet: en avklarad doktorsexamen är ett krav för tjänsten, vilket i praktiken betyder åtta-tio års heltidsstudier i sitt ämne.
Kristin Järvstad, lektor i genusvetenskap Malmö högskola.Bild: Eskil Fagerström
För många blir dock avhandlingen den enda större forskningsinsatsen under karriären. Lektorer vid svenska universitet och högskolor är – trots sin titel – lärare först och främst. På Malmö högskola gäller att de ska ägna 80 procent av sin arbetstid åt undervisning, 20 procent åt forskning. Siffrorna i Lund är något bättre, men inte mycket.
– Det är lätt att se vad det leder till. Ska jag få forskning gjord är det bättre att begära tjänstledigt, konstaterar Kristin Järvstad.
Att högskolan behöver lärare är kanske inte så konstigt. Undervisning är en del av jobbet för lektorer, professorer och adjunkter även om det stora engagemanget, för de flesta, ligger i forskningen. Det är också forskningen som - trots år av ambitioner att höja undervisningens ställning - har ojämförligt högst status.
Balans mellan de båda ingredienserna är däremot ett uttalat ideal. Och just vetenskaplig förankring är ett måste för högskolans kurser, själva kravet för att få kalla sig högskola eller universitet. Och här är det något som inte står rätt till. Inslaget av forskning är en sak på pappret, en annan i praktiken.
Det visade sig inte minst när Högskoleverket år 2012 granskade kvaliteten på 56 kurser. En tredjedel av dem fick underkänt, och den vanligaste anledningen var just bristande vetenskaplig förankring. Det betyder i klartext att lärarna inte var särskilt meriterade som forskare, och/eller att det inte forskades särskilt mycket vid deras institution.
En ny nordisk jämförelse, gjord vid institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) ger en del av förklaringen. Svensk högskola skiljer sig nämligen rejält från dansk och norsk i sitt sätt att ta sina anställda lärares och forskares tid i anspråk.
Till exempel innehåller en dansk lektorstjänst i statsvetenskap forskning och undervisning i lika delar. I Sverige läggs däremot fyra femtedelar av tiden på undervisning. Sett över en karriär blir skillnaderna betydande.
Om du anställs som lektor i Malmö vid 39 års ålder och arbetar till pensionen vid 67, har du kunnat ägna sex år av din anställning till forskning.
Om samme lektor tillbringat sitt yrkesliv vid universiteten i Köpenhamn, Århus, Oslo eller Bergen hade karriären istället innehållit ytterligare elva års forskningstid. Med andra ord: norska och danska lektorer och professorer är i lika hög grad forskare som lärare. Svenska är nästan uteslutande lärare.
En lektor i Sverige slutar sin karriär som lektor, en dansk har haft goda möjligheter att samla ihop till en professorstitel, sett till sin vetenskapliga produktion. Siffror understryker slutsatsen: i en enkät från 2009 uppgav ungefär hälften av högskolans lärare att de saknar tid att bedriva egen forskning.
Anders Berg Sørensen är lektor i statsvetenskap vid Köpenhamns universitet. Han beskriver en yrkesvardag som lektorskollegorna i Malmö och Lund bara kan drömma om.
– Vi har i allmänhet 50 procents forskningstid och 50 procents undervisning. I vårt system kan vi också spara tid, så att vi kan ta ut en termin var tredje år då vi forskar på heltid, berättar han.
Än mer generösa villkor råder på norska universitet. I Bergen och Trondheim läggs 55 respektive 53 procent av arbetstiden på att producera ny kunskap, det vill säga forska. I Sverige är katedern prio ett för högskolepolitiken. Det är en billigare lösning, men med betydande konsekvenser både volym och kvalitet i forskningen.
Jämförelserna med grannländer är en sak. Något av skillnaderna kan vägas upp genom det svenska systemet med externa forskningsmedel, som medger att vissa forskare kan köpa sig tid att forska.
Men det existerar också stora skillnader mellan svenska högskolor. Den som tillbringar sitt yrkesliv som lektor i statsvetenskap vid Lunds universitet har vid pensionen garanterats nästan tio år mer forskning än en kollega med motsvarande tjänst i Linköping, visar IFAU:s genomgång.
Procentsatserna är heller inte allt. Undervisningen kan, förenklat, ses som en "skuld" som lärare måste betala av. Valutan är föreläsningar, seminarium, handledning, tentarättning och så vidare. Denna valuta (alltså undervisningen) omvandlas enligt en särskild "växlingskurs" till timmar, som gradvis betalar av skulden.
Växlingskursen varierar dock rejält. En föreläsning renderar i Lund en viss avbetalning, i Oslo en helt annan. Vid Oslo universitet ger handledning av en masteruppsats tre gånger så mycket "undervisningsvaluta" som i Stockholm. Det innebär att en lektor vid Malmö högskola måste utföra av uppemot fyra gånger så många lärarinsatser som en lektor i Oslo för att fylla sin undervisningsandel av tjänsten.
Mikael Sundström, lektor i statsvetenskap Lunds universitet.Bild: Eskil Fagerström
I ett tjänsterum på Lunds universitet sitter en annan av Sveriges 9 000 lektorer. Han heter Mikael Sundström och är statsvetare – och just nu också studierektor för tre masterprogram.
– En av anledningarna till att jag välkomnar jobbet som studierektor på halvtid var att komma ifrån en del av undervisningen. Att undervisa på heltid är oerhört slitigt, säger han.
Viss forskning har han gjort sedan disputationen 2001. Men någon framgång med ansökningar om rejäla, egna forskningsprojekt har han inte haft.
– I vårt fält klumpar resurserna ihop sig kring ett mindre antal erkänt duktiga forskare. Ja, några av dem får så mycket pengar att de knappt hinner forska själva utan bara koordinera de assister och doktorander som gör det egentliga jobbet, säger Mikael Sundström.
– Det är på ett sätt logiskt, på ett annat olyckligt.
Mikael Sundström understryker att det inte i någon egentligen mening är synd om honom. Han har sin fasta tjänst vid ett stort universitet, vilket är en ytterst eftertraktad position för en forskare. Snarare är det krocken mellan drömmar och ambitioner och lektorsvardagen som tränger sig på.
– Man försöker samla ihop den lilla tid man har, långsamt bygga artiklar och försöka få dem publicerade. Och förstås söka pengar, eller "slänga in en lott", som är begreppet vi använder.
Förra omgången fick mellan sju och åtta procent av de i vårt fält som sökte forskningsmedel bifall. För många unga forskare blir uppvaknandet efter disputationen bryskt.
– Det råder en stor brist på fortsättningstjänster. De nya doktorerna kommer ut i en väldigt osäker tillvaro, ett ingenmansland. De hoppas att de ska få fortsätta forska men chansen är väldigt liten, säger Mikael Sundström.
Situationen som beskrivits här är ingen nyhet, särskilt inte i forskarvärlden. Den är konsekvensen av i huvudsak två långsiktiga trender i högskolepolitiken. Den första är en utveckling mot ett "massuniversitet", där den peng som staten betalar för varje student stadigt urholkats. Kurser måste alltså genomföras billigare och billigare – och då krävs det lärare.
Den andra trenden är ett strategiskt övervägande kring hur statens medel för forskning delas ut. Basanslagen – som går direkt till högskolorna utan prövning har successivt minskat. Det har gjort att pengar till forskning måste jagas ”utanför huset”, framför allt från de stora statliga forskningsstiftelserna.
Och som Kristin Järvstad berättade ovan: att få bifall är något av ett lotteri, inte ett nålsöga att passera men inte långt ifrån.
Bakom har det funnits en tanke på att premiera ”excellens”. De bästa ska få forska, de andra stannar i katedern. Men det skapar också en ojämlikhet, för att inte tala om en ökad politisk kontroll över forskningens inriktning genom vilka kriterier som ställs upp för olika stödformer.
Vinnarna i systemet har villkor som alla gånger kan mäta sig med våra nordiska grannländer, eftersom deras stora externa anslag ger dem möjlighet att ”köpa sig fria” från sin undervisningsplikt. En tillräckligt framgångsrik akademiker behöver inte undervisa alls – eller kan välja angenämare delar av lärartjänsten, som att handleda på hög nivå.
Just nu pågår förberedelserna inför den utbildningspolitiska propositionen, som sannolikt presenteras tidigt 2017. I den ska de kommande fyra årens forskningspolitik läggas fast. Trycket är stort från akademin och från fackförbund med flera att göra upp med de senaste decenniernas prioriteringar.
En tydlig konsekvens av bantade basanslag är det nya arbetstidsavtal som våren 2014 trädde i kraft på Malmö högskola. Det innehöll en djupt impopulär förändring särskilt för högskolans mest kvalificerade anställda, professorerna.
Malmöprofessorerna hade länge garanterats att få lägga hälften av sin arbetstid på forskning, som de ledande experter på sina områden de är. Nu var det slut med det, pengarna räckte inte. Forskningsramen på 130 miljoner kronor om året ligger fast.
Förändringen innebar att professorerna förväntades tillbringa fyra arbetsdagar av fem med undervisning, vilket i princip skulle sätta stopp för deras karriärer som forskare. "Ett slöseri med resurser", menar Sara Johnsdotter, professor i socialantropologi och aktiv i professorskollegiet vid Malmö högskola.
– Som professor ska du leda forskningen inom din institution. Du ska också arbeta för att dra in externa forskningsmedel åt högskolan, något som är väldigt prioriterat. Men det arbetet blir omöjligt om vi ska undervisa på 80 procent, säger Sara Johnsdotter.
Ur professorernas perspektiv är det som om att låta överläkare i kirurgi fylla på dosetter och lägga om sår, snarare än att operera.
Även vad gäller professorerna sticker svensk högskola ut jämfört med Danmark och Norges. Danska och norska professorer kan regelmässigt lägga hälften av sin arbetstid på forskning, utan att behöva säkra extra forskingspengar. Så är inte är fallet på de flesta svenska lärosäten.
Malmös 80-procentiga andel undervisning är ett extremfall. Sannolikt kommer också professorernas forskningstid att höjas rejält igen, när Malmö högskola 2018 blir ett universitet. Men upp till danska eller norska nivåer kommer det inte att bli - snarare närmare 30 procent.
– Det var jubel här när beskedet kom. Jag tror och hoppas att vi kan gå från att vara det värsta stället i Sverige i det här avseendet till att åter bli en stark akademisk miljö, säger Sara Johnsdotter.
En konsekvens av att svenska universitetslärare i grundläget åläggs så omfattande undervisningsuppdrag är att forskningstid blir något svåruppnåeligt, en lyx i arbetslivet och i realiteten en ouppnåelig dröm för många lektorer.
Situationen för lektorerna kommer förmodligen inte heller att påverkas nämnvärt av Malmös universitetsstatus, eftersom lektorerna där redan ligger i nivå med många andra svenska universitet vad gäller forskningstid.
Att få tid med forskning är i svensk högskola helt avhängigt den enskilde lektorns (och i Malmös fall, professorns) framgång med ansökningar om externa forskningsmedel, det vill säga tillskott av pengar från i första hand stora statliga stiftelser som Vetenskapsrådet, Formas och Riksbankens Jubileumsfond.
Det är sådana anslag som skulle kunna ge genus- och litteraturvetaren Kristin Järvstad tid att fortsätta sina studier av kön, svenskhet och medborgarskap i tidig modern svensk litteratur, för att ta ett exempel.
– Det säger sig självt att det inte går att bedriva forskning en eftermiddag i veckan. Det tar tid att läsa in sig, att komma ifatt det man gjorde sist. Så man tar de genvägar man kan: läser artiklar snarare än böcker, introduktionen istället för hela boken, säger hon.
Vad värre är: beroendet av framgång i ansökningskarusellen skapar ett tydligt A- och B-lag på svenska högskolor. Några har framgång hos finansiärerna; deras forskning kan blomstra. Men inom samhällsvetenskap och humaniora får tretton av fjorton söknande nej – åtminstone hos Sveriges största och viktigaste finansiär, Vetenskapsrådet.
De som drar in externa medel hyllas, de är bra för högskolan, de lyfts fram.
– Vi andra blir något slags skumt B-lag som forskar på fritiden. Man försöker skrapa ihop någon artikel då och då för att inte helt försvinna, säger Kristin Järvstad.
Läs alla artiklar om: Forskningspolitik
Gå till toppen