Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Pontus Kyander: Kärlek, sprit och sisu i finndianernas land

Samhället Finland i Lake County i nordöstra Minnesota. Ur ”Fintiaanien mailla”.Bild: Meeri Koutaniemi
Det var skogen och utanförskapet som förde dem samman, lika mycket av nödvändighet som av naturlig sympati. Nordamerikas ursprungsfolk och Finlands knotiga emigranter har band som leder snart 380 år tillbaka i tiden. Idag ska man inte förvånas om man i reservaten i nordligaste USA stöter på byar och gårdsnamn som Oulu och Waasa, eller indianer med finska efternamn som Soukkala, Hannula och Jaukkuri.
De första mötena mellan finnar och Nordamerikas ursprungsfolk skedde redan på 1600-talet, när stormakten Sverige gav sig in på den koloniala huggsexan om territorier och inflytande på den nordamerikanska kontinenten. På skeppen som angjorde Delaware-flodens mynning fanns en brokig skara ombord: holländska sjöbefäl, svenska militärer, diverse äventyrare, frivilliga emigranter och dömda brottslingar. Bland svenskarna fanns – inte minst i den sistnämnda kategorin – åtskilliga medborgare från den östra rikshalvan Finland. De var generellt fattigare än övriga svenskar, och hade även genom sina ofta bristfälliga kunskaper i svenska ett underläge.
Men de kom från trakter där man levde nära skogen. De bedrev svedjebruk, kunde arbeta och bygga med trä, fiska, jaga och mycket annat nyttigt. Dessutom hade de några drag som förenade dem med stammarna i Nordamerika: bastun – som är besläktad med indianernas sweat lodge - och inemellan en schamanistisk naturreligion bevarad under en polityr av kristendom. Det som stack av som barbariskt och egendomligt bland andra europeiska invandrare var fullt igenkännbart för indianerna.
Finnarna hade ett utanförskap i förhållande till mer etablerade invandrargrupper, medan Delawareindianerna kallade dem ”vänner” eller ”vita som är som vi”, till skillnad från övriga européer, vilka benämndes ”främmande”. Och de lärde av varandra: finnarna hade svedjebruket, indianerna odlade majs; finnarna lärde sig uppskatta delikatesser som pungråtta, tvättbjörn och skunk. De var båda socialt konfliktskygga, höll sig för sig själva och alltför många tyckte om att dricka sig helt fördärvade. En tysk källa beskriver finnar och ursprungsfolk förklenande som ”ett och samma”.
Under Nya Sveriges korta existens 1638-55 kom finnarna i hundratal från det glest befolkade inlandet i öster, men också från Finnskogarna i Mellansverige. Fyra finska församlingar bildades: Finland, Lapland, Upland och Takamaa (Baklandet).
Men det var först på slutet av 1800-talet som den finska invandringen kom igång på allvar. Lite för sent, eftersom drömmen om en egen gård och jordbruksmarker innebar en tomt i de trakter som blivit över efter tidigare migranter och som var överkomliga för fattiga finnar. Det var vattensjuka och svårodlade områden i norr, intill eller i indianreservaten – marker som emellertid var påfallande lika de flacka och våta skogsmarkerna i det inre av Finland. Om det var något finnarna kunde, så var det att dika ut våtmarker.
På 1900-talet hamnade många av finnarna i gruvindustrin, men eftersom somliga av dem var kommunister blev de portade från gruvorna och senare jagade av FBI. På så sätt flydde en del till de avsides belägna reservaten. I de finska arbetarlogerna hade indianerna varit välkomna till de återkommande danskvällarna. Det är vid denna tid som begreppet ”Finndians” börjar förekomma som benämning på en växande grupp människor, som levde i och kring reservaten och som var frukten av äktenskap mellan finnar och ursprungsamerikaner.
En helt färsk bok på finska – ”Fintiaanien mailla”, I finndianernas land – tar upp denna inte så fåtaliga folkgrupp. Det kan röra sig om uppåt ett par tusen människor – med både ursprungsamerikanskt och finskt påbrå. Boken av Katja Kettu, Maria Seppälä och fotografen Meeri Koutaniemi är frukten av ett par års roadtrips i den amerikanska drömmens bakvatten. Berättelserna om finndianerna är långt ifrån framgångssagor. Det är snarare fråga om historier om dubbla utanförskap: om att varken vara ursprungsamerikan eller höra till den vita majoriteten. En minoriteternas minoritet, om man så vill. Till stammarna kan man bara räkna tillhörighet om man är minst 1/8 ”first nation”, medan majoritetssamhället delar ett visst förakt för dem som förr kallades ”halvblod”. Många riskerar att hamna såväl utanför reservaten som det etablerade USA.
Läkaren Arne Vainio.Bild: Meeri Koutaniemi
Samtidigt är boken en hyllning till människor som på olika sätt vänt sitt utanförskap till en styrka, som byggt upp en stolthet kring just denna speciella blandidentitet. Läkaren Arne Vainio går runt med en tröja med texten ”Got Sisu?” (sisu är som bekant Finlands mytiska kampanda) – en uppmaning som emellertid är förknippad med hans alkoholiserade fars självmord. Jim Gawboy målar framgångsrikt akvareller med motiv ur blandkulturens liv, medan hans bror Carl och hans fru Rebecca driver ett hem för autistiska och ofta misshandlade eller sexuellt utnyttjade finndianska barn. Och Lyz Jaakkola är en ledande aktivist engagerad i miljöfrågor och feminism. Alla har de nära – oftast egen – erfarenhet av alkoholism och drogmissbruk.
Bokens fokus är på livet i reservaten, vilket också innebär att den pekar på vägar och utvägar som handlar om att söka sig mot ”traditionen” och stamgemenskapen (som inbegriper den moderna gemenskapsbyggnaden och inkomstgeneratorn kasinot). Emellanåt saknar jag ett finger som pekar utåt, mot samhället i stort: även där måste det finnas ”finndianer”, kanske rent av på solsidan av den amerikanska drömmen. Likaså hade jag gärna sett mer ingående analyser av hur det ”finska” överlever och vidmakthålls, skillnaderna mer i detalj av saker som bastukultur och ”sweat lodge” – reflexer inte bara av den exotiska ursprungskulturens fram och baksidor, utan av vad finnarna kan ha fört med sig.
Men sådant är smått. Det sympatiska med boken är att den visar hur invandring inte alltid och automatiskt handlar om assimilering, att alla de som högljutt (inte minst i Finland) ropar på att invandrarna genast ska bli ”som oss” eller lika kvickt resa ”hem” borde se på hur den egna folkgruppen fungerat i en liknande utsatt situation. Det är lättare att förstå varför invandrare ibland inte vill integreras på andras villkor, om man ser att ens egna landsmän betedde sig på liknande sätt för hundra år sedan.
Finnarna var minst av allt några föredömen i att assimileras i storsamhällets städer. Istället tassade en del av dem försiktigt, efterhand allt oftare i mockasiner, ut i skogarnas mörker, byggde sig en bastu och förenade sig med ursprungsbefolkningen snarare än med den vita majoriteten. Istället för att sugas upp i indiankrig och konflikter tänker jag mig att man på uthusets vägg satte upp en snidad skylt av björk med texten: ”Make love, not war.”
Genom att kommentera på Sydsvenskan.se godkänner du våra regler

Regler för kommentarer

Välkommen att kommentera artiklar på Sydsvenskan.se!

Tänk på att:

  • Visa respekt för de personer eller företeelser som nämns i artiklarna.
  • Visa respekt för övriga debattörer.
  • Håll er till saken.
  • Spamma inte.
  • Inte skriva för långt. Över 500 tecken är det.
  • Dina kommentarer kan komma att användas på andra ställen på Sydsvenskan.se och Sydsvenskan papperstidning.

Det här är inte ok:

  • Kommentarer om etnisk tillhörighet, kön, sexuell läggning, politisk eller religiös tillhörighet om de saknar relevans i sammanhanget.
  • Rasistiska, homofobiska eller sexistiska yttranden eller budskap och sådana som hetsar mot eller uttrycker hat mot troende.
  • Kommersiella budskap eller marknadsföring, erbjudanden om pengar eller gåvor.
  • Upphovsrättsligt skyddat material som du själv inte har skapat eller har rättigheterna till.
  • Uppmaningar till brott eller agerande som strider mot svensk lag.
  • Hot, trakasserier och skvaller.
  • Att du utger dig för att vara någon annan existerande person.

Redaktionen följer debatten på sajten och förbehåller sig rätten att ta bort olämpliga inlägg. Användare som inte respekterar debattreglerna stängs av från möjligheten att kommentera artiklar.

Gå till toppen