Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Den fria konsten invaderar Malmö

Enligt den nyligen utkomna boken ”Malmö konstguide” finns det 359 offentliga konstverk i staden. Sydsvenskans konstkritiker Tor Billgren tog sällskap av en författare och en konstnär på strövtåg bland konsten.

Axel Ebbe: Arbetets ära (1930). Bronsilhuetten på ena sidan av stenblocket handlar om den tunga industrin. Den andra avbildar staden.Bild: Anna Wahlgren
– Det är svårt att inte älska den, säger författaren Kristian Lundberg. Men inte utan förbehåll.”
Vi står med våra cyklar på Möllevångstorget och beskådar ”Arbetets ära”, Axel Ebbes maffiga hyllning till Staden och Arbetet från 1930. Konstnären Joanna Thede pekar upp mot ett fönster på torgets nordsida.
– Jag bodde där under det gröna taket i flera år och såg ofta skulpturen ovanifrån. Det gav ett annat perspektiv. Den har åldrats med värdighet, färgen är vacker.
Skulpturens nakna bronskarlar lyfter upp ett granitblock, försiktigt stödda av sina likaledes avklädda kvinnor. Nakenheten uttrycker sårbarhet inför arbetets hårdhet, men den kan nog främst förklaras med det tidiga 1900-talets vitalistiska och kroppsdyrkande strömningar, som var påtagliga i såväl konsten som den politiska propagandan.
Konstrunda bland Malmös offentliga konstverk med Joanna Thede och Kristian Lundberg.Bild: Anna Wahlgren
Vad är det för förbehåll du har, Kristian?
– Idag ser ju inte arbete ut så här. Verket handlar om den tunga industrin. Var finns dagens arbetare representerade? Grönsaksförsäljarna här på torget? De papperslösa som sliter i restaurangernas kök?
– Kvinnans roll som stöd åt den arbetande mannen känns inte heller helt aktuell, säger Joanna. Men så är ju också skulpturen en berättelse om tiden då den uppfördes. Dessutom kan man uppdatera läsningen av dem som står bakom, och se dem som representanter för dagens otacksamma yrken, som trots att de är viktiga för att få samhället att fungera, ofta förblir osynliga eller nedvärderade.
De måste alltså funka med måsskit, slitage, smutsränder och graffititaggar.
Joanna Thede bor numera i Råå, men har en lång historia i Malmö och erfarenhet av att jobba konstnärligt i det offentliga rummet. På 90-talet färgsatte hon till exempel flera bostadsområden i Malmö, bland annat niovåningshuset på Snödroppsgatan i Holma.
Vad krävs för att ett konstverk ska överleva i offentligheten?
– När jag gick konsthögskola i Glasgow hade vi en intressant kurs om offentlig konst, säger Joanna. Där ingick att alla verk måste klara av allt som kan tänkas hända med dem ute i offentligheten. De måste alltså funka med måsskit, slitage, smutsränder och graffititaggar. Jag vet inte om jag håller med, men kanske är det detta vi ser med verk som ”Arbetets ära” och Carl Milles ”Människan och Pegasus” – de blir starkare med tidens tand.
Carl Milles ”Människan och Pegasus” (1949) på Linnéplatsen i Slottsparken.Bild: Anna Wahlgren
Mitt andra cykelsällskap Kristian Lundbergs böcker utspelar sig ofta i Malmö. Men det är inte så många av stadens offentliga konstverk som hittat in i hans böcker. Den enda han kan komma på när jag frågar är S:t Mikael-statyn på S:t Paulis mellersta kyrkogård, så vi beger oss dit. Vi parkerar vid grinden och passerar det senaste decenniets extravaganta gravplatser i det sydvästra hörnet. Lite längre bort står den gråa, högresta ärkeängeln på en sockel. Han har en mild utstrålning och kronan på björken som står alldeles bakom strålar ut kring huvudet som en gloria.
– Ögonen är mycket välgjorda, säger Joanna. Urgröpningarna skapar en illusion av pupiller och konstnären har till och med lagt in material som ska föreställa ljusblänket, som i en målning. Tygfallet under halslinningen är också fint gjort.
– Men fötterna, de är groteska, säger Kristian. Och händerna – som klädda i stålhandskar.
Carl Johan Dyfverman: S:t Mikael (1888). Ärkeängeln är gjuten i betong och är med sina 128 år ett av de äldsta offentliga konstverken i stan. Men statyn hamnade på S:t Paulis mellersta kyrkogård först 1988. Innan dess prydde den fasaden på Uppsala domkyrka.Bild: Anna Wahlgren
Statyn är skapad av Carl Johan Dyfverman och göts i betong 1888. Den stod ursprungligen på fasaden till Uppsala domkyrka, men flyttades hit till sockeln på kyrkogården hundra år senare.
Hans kropp har rätt märkliga proportioner, lårbenen till exempel är väldigt långa. Vad ger det för intryck?
– Det är sympatiskt, säger Kristian. Konstnären visar att till och med en ängel, en perfekt varelse, inte behöver följa den kroppsliga normen. Det uppskattar jag med den här statyn. Det gör honom mänsklig.
– Jag håller med, säger Joanna. Men jag reagerar varje gång ni säger ”han”. För mig är det här en ”hen”. Kanske som en hälsning till framtiden?
S:t Mikael är ett av de äldsta verken i stan (även om den inte kom på plats förrän 1987). John Börjessons staty över den ridande Karl X Gustav på Stortorget blev färdig först 1896. Därutöver finns det inte så många verk bevarade från 1800-talet.
Jitka Svensson: Rosen (2007). Man får lite Miami Vice-känsla av färgen på blomman, säger Kristan Lundberg.Bild: Anna Wahlgren
Med oss på cykelrundan har vi den nyligen utkomna boken ”Malmö konstguide”, en förteckning över de 359 offentliga verk som finns i Malmös olika stadsdelar. Det är en utmärkt följeslagare med fina foton och koncisa texter över verkens historia och betydelse.
Det allra senaste verket är dock alltför nytt för att ingå i boken. Det finns på Davidshallstorg, och utgörs av ett silverpäronträd i en stor kruka, ”Gråsippa”, skapad av keramikveteranen Signe Persson-Melin. Hon växte upp i ett av husen på torget, och hennes far Erik Sigfrid Persson låg bakom mycket av torgets utformning.
Men ”Gråsippa” är inte det enda verket på torget. I hörnen finns sedan länge fyra kvadratiska rabatter med bronskonstruktioner i mitten. Det är Allan Runefelts ”Kulspel” från 1958. Från början var de fyra rabatterna fontäner och i bronsformerna hängde kulor.
Allan Runefelts ”Kulspel” från 1958 finns i rabatterna på Davidshallstorg.Bild: Anna Wahlgren
– Runefelts bronser tycker jag om, säger Joanna Thede. Han har lyckats uttrycka något exakt, fast med minimal mängd material. När de står så här i hörnen intar de hela torget och spelar med varandra. Det känns väldigt platsspecifikt. Krukan i mitten tycker jag däremot är märkligt placerad.
Kristian Lundberg tycker att det borde finnas verk med förankring till Kockums på torget, det var ju här den mekaniska verkstaden anlades på 1840-talet.
– Att det inte finns ett enda konstverk som knyter an till industrin tyder på en historielöshet som är på gränsen till smärtsam, säger han. Men det är så tidstypiskt att inte vilja skapa länkar till historien. Det är som att vi har förlorat förmågan att kunna relatera till historiska platser och skeenden. Ta S:t Knut, som på bara tre år har blivit en helt annan stadsdel. Om vi inte lyfter fram länkarna till det förflutna, blir vi historielösa. Och det är farligt. Om tio år kommer det att vara bostäder här i polishuset. Ingen kommer att komma ihåg att det fanns en arrest, eller att Säpo hade sitt kontor där. Än mindre Kockums. Det är som att vi ska leva i den bästa av alla världar – alltid.
Hjalmar Gullberg-monumentet "Marmorlyran" (2007) av Staffan Nihlén, utanför Malmö stadsbibliotek.Bild: Anna Wahlgren
Ja, offentlig konst berör! Inget kan röra upp en så het debatt som när ett offentligt konstverk ska beställas och placeras. Alla har synpunkter och åsikter. Konstnären har sin vision, invånarna sina skilda smaker, och politikerna och tjänstemännen måste ta hänsyn till ekonomi och faktorer som varumärke och värdegrund. I värsta fall blir resultatet en kompromiss som ingen av de inblandade är nöjd med. I bästa fall bidrar de olika åsikterna till att verket blir bättre än vad konstnären tänkte sig från början.
Vi cyklar vidare och tittar bland annat på Åsa Maria Bengtssons tankeväckande ”Way to go” (2014) på Davidshallsbron, som består av mönster, projektioner och en samling skor av brons som representerar olika Malmöartister genom åren. Vi söker också upp verk som inte syns om man inte vet att de finns där. Som Christian Partos ”Spårsken” nere i Triangelstationen (2010). Det utgörs av ljusprickar på väggarna mitt emot perrongerna. När det är tomt på spåren rör sig prickarna som eldflugor fram och tillbaka, men så fort ett tåg närmar sig skyndar de in i tunnlarna.
Christian Partos "Spårsken" (2010). Prickarna rör sig som eldflugor på perrongens mitt när det inte står några tåg inne.Bild: Anna Wahlgren
Ett annat diskret verk är ”Diamonds are every-where” av Sigurdúr Gudmundsson (2001) vid Sundspromenaden i Västra Hamnen. Här och där på vågbrytaren ligger blankpolerade stenbumlingar och blänker.
– Jag gillar tanken med konstverk som ingår i den naturliga miljön, säger Kristian. Som är tillgängliga och skapar reflektion. Människor kan gå förbi här vid vattnet eller på Triangelstationen i veckor, månader och år utan att tänka på dem. Men så upptäcker de mönstret och förstår. Och plötsligt förändras platsen.
– Det är bra när samtida verk inte behöver någon piedestal, säger Joanna. Då slipper man den maktuppvisning som ofta skett historiskt.
Ute i Västra Hamnen gör vi vårt sista stopp. Bakom Kockum fritid står ett stort, rostigt, gammalt slagverktyg från den tunga industrins dagar, en så kallad ånghammare. Den är inte med i konstguiden, men vi är överens om att den hade platsat där.
Ånghammaren av järn användes från början av 1900-talet till början av 1970-talet på Kockum Mekaniska verkstad. Står sedan 2001 vid Kockum fritid.Bild: Anna Wahlgren
– Den har sensuella former, säger Kristian. Jag har alltid tänkt mig den som ett konstverk, även om jag har vetat att den inte är konstruerad som ett sådant. Men återigen: Placeringen är inte bra. Den är lyft ur sin miljö och står här som nåt slags ondskefull barndomsmardröm över ett helvetiskt verktyg som man inte riktigt begriper, som liksom bara pumpar på. Den hade kunnat stå på Davidshallstorg. Då hade vi äntligen fått en konstnärlig relation till industrin och historien.
– När jag står här och tittar på alla vevar och rör och rattar, kommer jag att tänka på en grej som Torsten Weimarck skrev för en herrans massa år sen, säger Joanna Thede. Nämligen att konst är det som blir kvar av gudabilden, när gudabilden har mist sin ursprungliga funktion. På samma sätt har alla detaljer på ånghammaren haft väldigt specifika funktioner – som inte längre används. Jag tror att det är detta som gör att den fungerar så bra som konst: varje detalj bär en mening.
”Diamonds are everywhere” av Sigurdúr Gudmundsson (2001) vid Sundspromenaden i Västra hamnenBild: Anna Wahlgren
Offentlig konst är något som engagerar många människor, även de som inte vanligtvis är intresserad av konst. Varför är det så?
– Det är svårt att inte ha ett förhållande till det offentliga rummet, säger Kristian Lundberg. Konstverken ingår i ens vardag. Men kanske är Malmöbornas relation till de här platserna starkare på grund av att staden har transformerats så snabbt från varvs- och industristad till något annat? Kanske gör snabbheten att vi värnar platserna och verken på ett annat sätt, än om det hade rört sig om en plats med kortare och mindre komplex historia …

4 verk: en närmare titt

TB = Tor Billgren, KL = Kristian Lundberg, JT = Joanna Thede.

1. Jitka Svensson: ”Rosen” (2007)Folkets park

Bild: Anna Wahlgren
TB: När den uppfördes blev jag kontaktad av en läsare som krävde att jag skulle kritisera den i kapacitet av konstkritiker, men jag kunde inte uppbringa någon genuin indignation.
KL: Jag älskar den, men kan inte försvara den. Det är bra att man kan stiga in i den. Det är bra att barn får uppleva att konst också kan vara något som man får röra, och som inte bara är något avlägset och problematiskt.
JT: Det är som att den är gjord för att vara så naturalistisk som möjligt, samtidigt som den inte är naturalistisk alls. Den ser ut som man tänker sig en blomma. Men den får varken vara abstraherad eller realistisk.

2. Carl Milles: ”Människan och Pegasus” (1950)Slottsparken

Bild: Anna Wahlgren
JT: Milles har lyckats lägga hästen ner så att den flyger.
TB: Det är som att det är tyngdlöst däruppe, att de är i rymden...
JT: …eller att de ramlar neråt…
KL: …eller kastar sig ut.

3. Staffan Nihlén: ”Marmorlyran” (2007)Stadsbiblioteket

Bild: Anna Wahlgren
TB: Första gången jag såg den trodde jag att det var en byggarbetsplats. Det ser ut som plaströr och frigolit – som om konstnären har försökt distansera sig från materialet. Och visst kan det finnas en poäng med att leka med marmorns historiska bagage – men varför göra det i ett monument över Hjalmar Gullberg?
KL: Det är som att stan inte vet vad de ska göra av Gullberg. Gatan som är uppkallad efter honom ligger bakom länsstyrelsen och mynnar ut i en parkering.
JT: Den verkar vara lite tillfälligt placerad, det finns ingen tydlig riktning.
TB: Men det blir fint om man tänker sig rören som kolonner i ett grekiskt tempel, som blir en lyra. De vertikala kolonnerna är strängar och de andra fingrar.

4. Phlegm: ”Utan titel” (2014)Stenhuggaregatan

Bild: Anna Wahlgren
KL: Det är fantastiska figurer, men de påminner om den svenske skräcktecknaren Hans Arnold.
JT: Ja, man får lite samma känsla. Jag gillar att de klättrar uppför fasaden med hjälp av den verkliga lyktstolpen och fönstren. Kanske representerar de det mörka som vi inte riktigt vet något om, drömmarna – mitt i stan, mitt på dan.
KL: Just att klättra är det enda sättet att ta sig vidare här, eftersom det är en vändplan. Hade gatan fortsatt förbi hade motivet inte varit lika intressant.
Genom att kommentera på Sydsvenskan.se godkänner du våra regler

Regler för kommentarer

Välkommen att kommentera artiklar på Sydsvenskan.se!

Tänk på att:

  • Visa respekt för de personer eller företeelser som nämns i artiklarna.
  • Visa respekt för övriga debattörer.
  • Håll er till saken.
  • Spamma inte.
  • Inte skriva för långt. Över 500 tecken är det.
  • Dina kommentarer kan komma att användas på andra ställen på Sydsvenskan.se och Sydsvenskan papperstidning.

Det här är inte ok:

  • Kommentarer om etnisk tillhörighet, kön, sexuell läggning, politisk eller religiös tillhörighet om de saknar relevans i sammanhanget.
  • Rasistiska, homofobiska eller sexistiska yttranden eller budskap och sådana som hetsar mot eller uttrycker hat mot troende.
  • Kommersiella budskap eller marknadsföring, erbjudanden om pengar eller gåvor.
  • Upphovsrättsligt skyddat material som du själv inte har skapat eller har rättigheterna till.
  • Uppmaningar till brott eller agerande som strider mot svensk lag.
  • Hot, trakasserier och skvaller.
  • Att du utger dig för att vara någon annan existerande person.

Redaktionen följer debatten på sajten och förbehåller sig rätten att ta bort olämpliga inlägg. Användare som inte respekterar debattreglerna stängs av från möjligheten att kommentera artiklar.

Gå till toppen