Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Lina Wolff överträffar förväntningarna

Lina Wolff är född 1973 och bor i Hörby.Bild: CHRISTINE OLSSON / TT

Lina Wolff: De polyglotta älskarna. Albert Bonniers förlag.

Du vet när en roman är sådär rafflande att du bara inte vill att den ska ta slut. Du drar ut på läsprocessen och sätter på en kaffe till, ändå är det ett alltför snart faktum: under en lång eftermiddag och kväll har du läst från pärm till pärm, och nu är det över.
Sådan var min läsning av Lina Wolffs tredje bok ”De polyglotta älskarna”. Jag hade höga förväntningar – hennes tidigare böcker har ju blivit både hyllade och prisade – och ändå överträffades de: så betagen av berättarteknik har jag banne mig inte blivit sedan jag läste New York-trilogin någon gång på nittiotalet. Inte för att ”De polyglotta älskarna” är så våldsamt komplicerat upplagd. Men för att den ändå rätt raffinerade strukturen lyckas vara så betydelsebärande. Som att själva essensen av boken verkligen uppstår i skärningen mellan det berättade och hur det berättas, om ni ursäktar flummigheten.
I det första av tre avsnitt möter vi Ellinor. Ellinor är en våldsintresserad landsortsbo från Skåne som vi lär känna via beskrivningar av hennes tidigare, ganska misslyckade relationer med olika män. Nu har hon genom en kontaktannons på nätet (med den oslagbara profiltexten: ”Jag är trettiosex år gammal och söker en öm, men inte alltför öm, man”) träffat den fetlagde litteraturvetaren Calisto och följt med till dennes hus någonstans i Stockholm skärgård.
Nu rullar en intrikat historia igång. Calisto visar sig vara en skitstövel, därtill gift, och med en osund fixering vid den avdankade författaren Max Lamas, vars manus ”De polyglotta älskarna” han har i enda version hemma på skrivbordet. Nåväl, Ellinor bränner manuset som hämnd för det brutala övergrepp Calisto under deras första kväll tillsammans utsätter henne för.
I den tredelade bokens andra avsnitt får vi sedan ta del av Max Lamas livsöde – en ständig jakt på den ”perfekta kvinnan”, i Max värld en som likt honom själv kan förhålla sig på ett flerspråkigt, polyglott sätt till verkligheten, som är gränsöverskridande men ändå undergiven, vacker men ändå åtkomlig. Inte som den egna hustrun – en tråkig, praktisk och självtillräcklig varelse. Denna jakt leder honom till den dekadenta överklassens Italien, där han möter och skriver om tre generationer kvinnor varav den yngsta, Lucrezia, för ordet i romanens tredje del.
Allt hänger alltså samman. De tre berättelserna speglar och belyser varandra, och karaktärernas betydelser i varandras liv uppdagas i takt med att romanen tätnar. Wolff skriver fram berättelsen med imponerande perfektion, och när sista pusselbiten är lagd träder en bild fram där över- och underordning, språk och våld, manligt och kvinnligt, stad och land, bildning och obildning är bärande beståndsdelar. Ändå går det inte att se vad bilden föreställer!
Ellinor, Max, Calisto och de andra agerar nämligen inte utifrån en sedvanlig, lättolkad mall. Istället lyckas Wolff skapa karaktärer som hela tiden bryter mot de förväntningar som byggts upp. Vem som är ond, god, smart eller korkad, ja det skiftar över tid, men också i nästan varje scen. Och just i kontrasten mellan den hårt hållna strukturen och dessa ambivalenta karaktärer som aldrig tycks agera för att fylla ett visst syfte, uppstår det fantastiska.
Nej, min läsning av ”De polyglotta älskarna” är nog inte över. Det här är en bok att återvända till.
Gå till toppen