Heidi Avellan

Det är inte du som är modeslaven.

Cheap Monday visar sin kollektion under Stockholms modevecka.Bild: Bertil Enevåg Ericson / TT
Långa arbetsdagar i livsfarliga fabriker. Usla löner. Barnarbete. Miljöförstöring.
Det finns inga gratisluncher. Och det finns inget billigt mode. Någon får alltid ta hand om notan och när tröjan kostar under en hundralapp så är det den som sytt den som betalar. Med sin hälsa och sitt liv.
Vi vet det och ändå fortsätter tillverkningen i svettfabriker i Kina. Eller nej, en hel del jobb flyttar faktiskt vidare när arbetarna där får drägligare villkor. Nu tillverkas mycket av det billiga modet i Burma och Kambodja.
”Om de låga lönerna och farliga fabriksbyggnaderna kan sägas vara största bekymret i Bangladesh textilbransch, arbetarnas unga ålder det mest alarmerande i Burmas fabriker och miljöförstöringen en av de svåraste konsekvenserna i den kinesiska klädindustrin, så är hälsoproblemen något som utmärker den kambodjanska textil- och skosektorn”, skriver Moa Kärnstrand och Tobias Andersson Åkerblom i Modeslavarna – den globala jakten på billigare kläder (Leopard förlag).
Mycket av det som boken tar upp har sagts förut, med andra fabriksnamn och orter, men samma grundproblem: när pris ska pressas sliter sömmerskorna hårdare. Slavandet fortsätter trots att ansvarskännande företag upprättar uppförandekoder. De många dödsoffren när Rana Plaza rasade ihop 2013, miljöproblemen och alla arbetsskador stoppar inte symaskinerna.
Argumenten för verksamheten är fortsatt giltiga:
Alternativet till barnarbete är inte skolgång utan ett liv på gatan. Alternativet till låga löner är inga löner alls. Jobb och handel är medicin mot armod och hopplöshet. Modeindustrin sysselsätter 25 miljoner människor.
Men det går att göra detta bättre.
Göteborgska Nudie jeans väljer att betala sina sömmerskor extra så att lönen går att leva på. I Dhaka tillverkar det svenskägda Sustainably Yours skinnprodukter utan de giftiga kemikalier som annars gör garverier miljökatastrofala.
Om det blir dyrare för konsumenten? Ja. Men de flesta har råd. Det handlar om att handla mindre och betala mer för det vi köper.
I en nyckelscen i filmen Djävulen bär Prada läxar modemagasinschefen Miranda Priestly, spelad av Meryl Streep, upp praktikanten, med journalistdrömmar och anspråkslös blå tröja, med en föreläsning om hur modets giganter – i detta fall Oscar de la Renta och Yves Saint Laurent – valt just den speciella blå färgen; ”it's actually cerulean”. Sedan gick den att hitta hos en handfull andra designers och letade sig ner genom varuhuskollektionerna till lågprishallarna.
Just den nyansen representerar miljoner dollar och oräkneliga arbetstillfällen och att tro att du valt den själv är komiskt, avslutar redaktören – kopierad efter amerikanska Vogues legendariska chefredaktör Anna Wintour. Poängen är att det inte går att komma runt modet och multimiljondollarindustrin.
En bra påminnelse när Stockholms modevecka nu visar upp svensk konfektion för nästa vår och sommar. Modebranschen räknas som Sveriges största kreativa näring och viktig exportindustri. Och den blundar inte för hållbarhet – Svenska moderådets VD Elin Frendberg lyfte i DN häromdagen (26/8) fram ett ”klimatpositivt tyg vilket innebär att det ur miljösynpunkt är bättre att köpa tröjan än att inte göra det”.
Att påstå något annat vore väl tjänstefel, men faktum är att vi redan handlar på tok för mycket. 2014 köpte genomsnittssvensken 13,1 kg textilier och slängde 8 kg i soporna.
Det är inte hållbart. Inte försvarbart. Att låta bli kan aldrig vara fel. Tänk på mormor, generationen som hade en uppsättning gångkläder och en finklänning.
Det där med att planera garderoben, satsa på kvalitet och klassiska plagg – eller vintage, lånat och bytt – och sedan ta hand om dem låter präktigt. Men det är lika rätt nu som på mormors tid.
Hållbarhet måste vara det nya svarta.
Gå till toppen