Malmö konsthögskola flyttar till Lund. Till Kemicentrum. Tänk om det blir så! Förslaget finns i alla fall. Scenariot verkar sannolikt, om man ska tro Solfrid Söderlind, dekan vid konstnärliga fakulteten vid Lunds universitet. ”Det är det sista alternativet vi vill tänka på”, säger däremot konsthögskolans rektor Gertrud Sandqvist, som verkar mycket negativ.

Men nog är det ändå roligt att tänka på. Jag kan tydligt se framför mig hur gäng av blivande ingenjörer i färgglada overaller på campus utanför Kemicentrum av misstag krockar sina kundvagnar överfyllda med ölflak rakt in i platsspecifika rumsinstallationer som konsthögskolans studenter lagt ned veckor på. Tala om vilka chanser till vetenskaplig fördjupning som öppnar sig: deltagande observation i annan subkultur eller re-enactments av novischnollning för att undersöka ritualernas betydelse i ett postmodernt samhälle.

Skämt åsido. Malmö konsthögskola i Lund skulle vara helt fantastiskt. En skola fylld av blivande konstnärer. Unga människor som är bra på att ta oväntade initiativ och skapa alternativa sammanhang. Som en skänk från ovan för Lund. För kulturlivet i stort skulle det innebära den viktigaste injektionen sedan Mejeriets glansdagar då Miles Davis och Oasis kom hit. Och specifikt för konstlivet skulle det kunna bli det viktigaste sedan – jag har svårt att komma på vad. Kanske sedan domkyrkobygget för tusen år sedan lockade konstnärer från hela norra Europa till stan.

I vårens debatt om Lunds konsthalls framtid knöt någon förhoppningar till alla spännande internationella människor som nu flyttar till Lund för att arbeta på ESS och Max IV. Säkert skulle de visa sig vara vansinnigt konstintresserade, kanske skulle de rentav på något magiskt vis kunna bli konsthallens räddning?

Vilket desperat önsketänkande. Nanotekniker som älskar samtidskonst? Förlåt, men i sådana fall tror jag mer på att Ingvar Kamprad kommer börja sälja handsnickrade bokhyllor i en liten boutique på Östermalm. Vad Lunds konsthall – och hela Lunds konstliv, om det nu finns något sådant – behöver, är ju konstnärer. En konsthögskola i staden skulle därför vara perfekt. Det skulle krylla av konstnärer på ett sätt som Lund inte upplevt på tusen år, bokstavligt talat.

Betraktat från Malmö verkar Lund fortfarande, mentalt sett, ligga på andra sidan jordklotet. En stad befolkad av foträta akademiker och ordentliga lärare. Inget hav, inga nedgångna kvarter med billiga ateljékontrakt. Bilbränder kan vi inte ens stava till. Inte heller falafel, förstås – för visst är Lund en enormt homogen plats jämfört med Malmö. Klart det inte betraktas som särskilt spännande för en blivande konstnär, inte ens för unga människor i allmänhet att vistas här. Ett riktigt nedköp. "Men bor du verkligen i Lund?" undrade mina studenter skeptiskt, då jag undervisade i genusvetenskap vid Lunds universitet för några år sedan.