Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Lotta Wendel: Fritt fall ner i svensk fattigdom

Jag börjar höstterminen med att examinera några socionomstudenter som skrivit socialtjänstutredningar. De är ambitiösa och har gjort ett grundligt arbete. En av utredningarna avslutas med att klienten kallas till ett kontrollerande trepartsmöte med Arbetsförmedlingen. Vi diskuterar kallelsen tillsammans – finns det något som tyder på att klienten inte har sökt några arbeten? Kan kallelsen formuleras som ett erbjudande istället? Hur känns det att få en sådan kallelse från socialtjänstens handläggare?
Förra året fick 415 664 personer eller ungefär vart tjugonde hushåll ekonomiskt bistånd, eller försörjningsstöd som det heter just nu. Mer än en fjärdedel av dessa fick bistånd i tio månader eller mera. Försörjningsstödet är lågt och avsett att hjälpa vid kortare svackor. Lång tid på bistånd betyder att alla resurser är uttömda och att man är fullständigt utblottad.
I Charlotta von Zweigbergks roman "Fattigfällan" förlorar Beata all ekonomisk trygghet i samband med en tids sjukdom. Beata är en av många egenföretagare som hankat sig fram på småinkomster under lång tid. När sjukdomen slår till tar det lång tid att få ersättning från försäkringskassan, medan skatteverkets krav inte kan vänta. Det tar inte många månader innan hon är hopplöst efter med räkningarna. Länge tror hon att samhället ska stå på hennes sida. Det är en plågsam insikt att det sociala skyddsnätet i vårt land har mycket stora revor.
Omgivningen möter upp med välmenande tips och få förstår hur dyrt det är att vara fattig, utan möjlighet att ta sig till stormarknaden eller att köpa storpack. Varje månad måste några räkningar stå tillbaka. Med räntor, inkassoavgifter och kronofogdens kostnader växer en fordran på några hundralappar snabbt till tusentals kronor. Varje oväntad kostnad, som ett tappat busskort, gör skuldberget ännu mera övermäktigt.
När Beata är pank betyder det att alla konton är tömda, alla krediter uttömda, alla värdesaker sålda eller pantade och flera vänskaper pressade efter desperata lån. Basförrådet med mjöl och kryddor, schampo, tvål, glödlampor, hela trosor och strumpor är tomt sedan länge. Billigast möjliga mat är närbutikens kakburkar med kort datum. Beata blir lönnfet, huden blir fet och grov, hon tappar en tand och håret – som inte sett en frisör på tre år – blir slitet och tunt. Hon blir nervös och passiv och kurar ihop av skuld och skam.
Vänner försöker valhänt hjälpa till och bjuder på finkrog. Beata tänker mest på hur många räkningar hon kunnat betala för samma summa. Middagen förvandlas till ett förmaningssamtal: "Betalningsanmärkningar!? Du förstår väl hur viktigt det är att betala i tid!?”
Värst är kontakten med socialtjänsten. Beata träffar genomgående handläggare från helvetet. De kontrollerar hennes minsta kontouttag och kräver ständigt nya intyg. När Beata bryter samman hänvisas hon kallsinnigt till psykiatrin. Kostnaderna för vård och medicin ersätter socialtjänsten endast delvis och först efter ytterligare kontroller. Kraven på att hon ska avregistrera sitt företag och byta bostad omöjliggör alla försök att komma tillbaka till ett vanligt liv. Beata möter alla krav med att balansera mellan underdånighet och förtvivlan.
Den som är fattig internaliserar all moralism som läggs på den som inget har. Boken borde bli obligatorisk kurslitteratur för alla blivande socionomer.
Gå till toppen