Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Jag börjar höstterminen med att examinera några socionomstudenter som skrivit socialtjänstutredningar. De är ambitiösa och har gjort ett grundligt arbete. En av utredningarna avslutas med att klienten kallas till ett kontrollerande trepartsmöte med Arbetsförmedlingen. Vi diskuterar kallelsen tillsammans – finns det något som tyder på att klienten inte har sökt några arbeten? Kan kallelsen formuleras som ett erbjudande istället? Hur känns det att få en sådan kallelse från socialtjänstens handläggare?