Kultur

Thriller som inte famlar i blindo

Dylan Minette och Stephen Lang i thrillern "Don't breathe".Bild: UIP

Don't breathe

USA, 2016. Regi: Fede Alvarez. Med: Jane Levy, Dylan Minette, Daniel Zovatto, Stephen Lang. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.28.
Uruguayanske regissören Fede Alvarez fick en usel start på Sam Raimis produktionsbolag Ghost House med den fantasilösa nyinspelningen 2013 av Raimis splatterklassiker ”Evil dead”. I den betydligt intressantare ”Don’t breathe”, efter eget originalmanus, går han från dussintillverkare till framtidslöfte.
Spelplatsen är den ekonomiskt havererade och förfallna spökstaden Detroit, huvudpersonerna är ungdomar utan jobb, utan framtid. Rocky (Jane Levy) och pojkvännen Money (Daniel Zovatto) hankar sig fram på inbrott med hjälp av kompisen Alex (Dylan Minette), som stjäl nycklar och larmkoder till de utvalda husen från sin fars säkerhetsföretag.
De får tips om ett perfekt offer: en åldrad irakkrigsveteran (Stephen Lang) som har ett sexsiffrigt skadeståndsbelopp undanstoppat efter rättegången mot den som körde ihjäl hans dotter. Han bor ensam i ett hus mitt i ett annars övergivet villaområde. När trion rekognoscerar omgivningen inför inbrottet upptäcker de dessutom att han är blind. Bingo, vad kan gå fel? Allt visar det sig.
Att ta sig in är ingen större svårighet. Problemet är att ta sig ut igen. Väl inne i huset befinner de sig nämligen i Minotauros labyrint. När strömmen bryts och utvägarna förseglats är oddsen plötsligt mot dem. Det som följer är en långa stunder nagelbitande katt- och råttalek, där rollerna mellan offer och förövare kastas om.
Uppslaget är inte dumt, men manuset är svagt både i sina klichéporträtt av rollfigurerna och i de mot slutet mer än lovligt långsökta skruvningarna av thrillerintrigen. Det som räddar filmen är skådespelarnas energiska insatser och regigreppen för att förhöja den febriga känslan av klaustrofobi.
Konfrontationerna mellan Jane Levys ytligt hårdkokta men såriga Rocky och den alltid sevärde Stephen Lang som både hotfullt och patetiskt monster har en undertext av social desperation och tragedi. Det är som om de förkroppsligar all den fallna storstadens uppdämda bitterhet och aggressioner.
Också de diskreta men precist fångade ljudeffekterna gör underverk i en genre där ljud- och musik gärna skruvas upp på max från början till slut. Här blir en knarrande golvbräda mer skrämmande än chockbombasmer. I samspel med Pedro Luques välplacerade kamera och en finslipad klippning visar man än en gång att ”less is more” när det gäller skräck- och thrillergenren.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 2 september
Gå till toppen