Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

"När alla har bestämt sig för att man är vidrig är man fri"

Svensk prosa är för mycket simhall. Tone Schunnesson söker sig i stället till det fula. I sin debut skildrar hon en ung kvinna förlorad i missbruk. – För mig är det skönt att hon är en vidrig person. En njutning. Ett håll käften.

Tone Schunnesson fascineras av kvinnor som Courtney Love, Lindsay Lohan och Britney Spears. "Det är något orättvist i att vara en kvinna som går sönder. Den sortens män vill alla kvinnor ta hand om. Men den sortens kvinnor vill ingen veta av."Bild: Emma Larsson
– Jag ska äta langos ikväll, säger Tone Schunnesson där hon kryssar mellan barnfamiljer och pensionärer.
Vi ses på Gustav (Adolfs torg) i Malmö. Tone Schunnesson är Stockholmsbo sedan fem år, men är på tillfälligt besök i hemstaden. Inför intervjun blev hon ombedd att välja en mötesplats som betyder något för henne. Hon tog Malmöfestivalen.
– Jag älskar den, har alltid gjort.
Hon plåtas framför en spelautomat där man med en griptång ska försöka plocka upp mjuka gula smileygubbar, sådana som brukar sitta på LSD-lappar. En kongenial inramning med tanke på titeln på hennes debutroman, "Tripprapporter".
Jaget i boken är en ung kvinna på drift. Det är hon som skriver tripprapporterna, i vilka hon noggrant redogör för hur kristallerna från MDMA:n blandas i juiceglaset, och vad drogen sedan gör med henne. Hon tar ketamin, kokain, tramadol, amfetamin. Efter avtändningen är det bara på det igen, jakten på nya droger, helst gratis eftersom hon inte har några pengar. När hon inte knarkar dricker hon. När hon är nykter tänker hon på sin barndom, eller minns sina älskare, hur de brukade ta på henne.
Vad i tripprapporten fascinerar dig?
– Som litterär form är den intressant eftersom den är motsägelsefull. Det finns en föreställning om att man tar droger för att förlora sig – men i själva verket är tripprapporten en väldigt noggrann redogörelse för ens upplevelser under tiden som drogerna verkar.
Hon nämner andra tripprapportörer, som William S Burroughs och Allen Ginsbergs brevväxling "Yagebreven". Och hon har tillbringat mycket tid med att läsa rusrapporter på Flashback och olika webbforum för droger.
– Jag är fascinerad av att man vill tappa sig helt, och samtidigt vara så noggrann. Vad är ruset till för, liksom?
Vad var svårast med att skildra tripparna?
– Jag tänker mycket på hastighet när jag skriver. Och det svåraste har varit att inte förlora känslan av att något är pågående. Att behålla känslan av det akuta, den där närvaron.
Den unga namnlösa kvinnan i boken drar till Thailand. Hon sviker och stjäl pengar för att finansiera sitt missbruk av alkohol och droger. Hon tar dagen som den kommer. Har ingen, har inget. Men det finns ändå någonstans en munterhet i hennes mörka tillvaro. "Jag lever bara för att jag inte är död och det är inte så bara", konstaterar hon.
– Min karaktär är övertygad om att hon är ett geni. Hon tänker att hon är subversiv, marxist och en konstnär.
Bokens tematik kan lätt läsas som en protest mot samtidens rådande moralism och hälsofixering, men om Tone Schunnesson har ett ärende med sin bok handlar det mer om bilden av den missbrukande kvinnan.
– Jag är verkligen upptagen av henne. Att missbruka skulle kunna vara ett sätt att vara radikal på. Det man sätter på spel är sin egen kropp.
– Det var också viktigt för mig att skriva en karaktär som inte tar sig samman, jag tänker att det är ett tillstånd som många är i. Det är ett missbruk men lika mycket en depression. För mig är det skönt att hon är en vidrig person. En njutning. Ett håll käften. Ett misslyckande.
Det är viktigt att hon inte tar sig ur missbruket?
– Ja. Särskilt eftersom hon är kvinna. Antingen måste vi straffa kvinnor, eller så måste de dö. Om man ska kunna förlåta min karaktär, då måste hon komma hem och be alla om ursäkt. Men för mig är det befriande att hon inte söker försoning.
Och på samma sätt anar jag att det är viktigt för dig att inte skriva avskräckande om drogerna?
– Vissa har frågat om jag romantiserar droger, men vad betyder det att romantisera? Att man förskönar något? Det är så mycket i vår kultur som bygger på relationell romantik. Den romantiken är farligast av dem alla, för det är den som utgör ett verkligt hot mot jaget i min bok.
Hon fortsätter:
– Jag minns när jag var tonåring och satt i Bergaskolans bibliotek i Limhamn och läste böcker som skulle vara avskräckande om droger. För mig var det tvärtom. Jag bara: "wow, vad coolt".
De senaste åren har Tone Schunnesson gått författarskolan på Biskops Arnö och läst filosofi och estetik på Södertörns högskola. Hennes första roman blev refuserad för två år sedan.
Samtidigt blev hon av med sin lägenhet, och fick sparken från jobbet på en hamburgerrestaurang för att hon blev ovän med ägaren.
– Jag fick 10 000 kronor för ett moderatorsuppdrag, tog pengarna och drog till Thailand. Med mig hade jag en dator och Lars Noréns dagbok. Efter några dagar gick datorn sönder. Det var så deprimerande.
Hon bestämde sig för att sluta skriva. Väl hemma igen blev hon "megaolyckligt kär", och efter någon månad började hon skriva på det som skulle bli "Tripprapporter". Lars Noréns dagbok låg och skvalpade i bakhuvudet.
– Han är så jävla stilsäker. Det handlar om att hålla en ton. När man läser hans dagböcker är inte en ton fel. Det är en pågående röst som är så himla påtaglig. Det har jag varit megaintresserad av att nå fram till.
Hon tycker annars att svensk samtida prosa är för "duktig".
– Den är anemisk, avskalad, sträng. Det är mycket "simhall". Jag är trött på det. För mig är fiktionen en längtan efter att vara på den yttersta punkten, den mest sårade, självupptagna vidriga, fula.
– Jag kan själv känna en längtan ibland, att släppa efter, att gå ner mig. Men det är lättare att låta andra, i litteraturen, göra det. Man kan inte skriva när man är helt fucked up. För mig är det viktigt att hålla mig klar i tanken, säger Tone Schunnesson och låter alla förstå att boken inte ska läsa självbiografiskt.
Hon vet att frågorna kommer att komma. Om inte i intervjuer, så från läsare.
– Fast jag tycker om att allt är så hopblandat nu, jag tycker att det skapar en spänning, en upplevd närhet.
Hon identifierar sig framför allt med frihetstörsten hos bokens huvudkaraktär: Begäret efter att vara en fri, skapande kvinna.
– Jag har längtat efter det själv. Jag träffade Chris Krauss i våras och vi pratade om det, att det är något i den skrivande akten som är ett svek. Att vara kvinna handlar så mycket om att vara lojal. Därför är det en motsättning i sig, att vara kvinna och skrivande.
För jaget i boken består friheten i att inte längre vara något för någon.
– Den friaste punkten är att vara oälskad. Att folk inte ens kan bli besviken på en längre, för de förväntar sig inget. Där är man autonom.
"Den ingen vill ta i är också fri att gå", är ett citat ur en text som Tone Schunnesson skrev om Lindsay Lohan häromåret.
– Det har jag verkligen haft som ett ledord i boken. Jag har en karaktär i boken som heter Lilo, som en hyllning till Lindsay. Jag är ju väldigt intresserad av henne, och andra kvinnor som man kan projicera den här längtan på - Courtney Love, Britney Spears – kvinnor som har varit den perfekta drömmen som inför öppen ridå krackelerar.
– Det är något orättvist i att vara en kvinna som går sönder. Den sortens män vill alla kvinnor ta hand om. Men den sortens kvinnor vill ingen veta av.
För Sveriges Radio har Tone Schunnesson skrivit pjäsen "Härlig är min avgrund", som har premiär i P1 den 16 september.
– Pjäsens huvudkaraktär är inspirerad av Courtney Love. Hon är beläst, intressant, begåvad, men blir behandlad som en stor idiot. När alla har bestämt sig för att man är vidrig är man fri.

Tone Schunnesson

Bor: Stockholm.
Född: Svedala.
Uppvuxen: I Limhamn.
Ålder: 28.
Bakgrund: Skrev för några år sedan för Nöjesguiden Malmö/Lund. Har gått författarskolan på Biskops Arnö och läst estetik på Södertörns högskola. Jobbar på restaurang och är frilansskribent, bland annat för Bon.
Aktuell: Med debutromanen "Tripprapporter".
Gå till toppen