Kultur

Hemma hos drottningen av glasriket

Hon är en av landets mest hyllade formgivare, lika tidlös som aktuell. I helgen öppnar en stor utställning med Ingegerd Råmans formgivning på Vandalorum i Värnamo.

Ingegerd Råman, svensk krukmakare och glasformgivare. Här vid sin drejskiva i ateljen på Österlen.Bild: Emma Larsson
Konsekvent och kompromisslös. När det gäller Ingegerd Råman är det frestande att skala av språket. Få det att spegla hennes glas och keramik som förenar skönhet med funktion. Alltid genom den enkelhet som framstår självklar men är svårast av allt.
Från starten under sent sextiotal tycks hon ha gått från klarhet till klarhet. Det finns en tydlig linje från hennes tidiga drejade kannor till den allra senaste karaffen för Ikea, präglade av samma vilja att nå fram till det väsentliga i varje föremål. På det mäktiga skrivbord i ek, som tillhört bankiren i Maglehem, ligger linjaler och skjutmått på rad. I den gamla skolan på landet mellan Ystad och Tomelilla som varit i familjens ägo i mer än tjugo år, är siktlinjerna fria mot fälten utanför.
Jag har ett handikapp, jag är väldigt ordblind. Förr var synen på dyslexi en annan, konventionellt ansågs vi inte bildningsbara.
Men som så ofta förvillar illusionen. Inte ens - i synnerhet inte - för Ingegerd Råman löper livet längs raka spår. På samma sätt förhåller det sig med de grundformer och ränder hon ständigt återkommer till. Vid närmare granskning rymmer de alltid avtryck av den hand som gjort dem. Det handlar inte om sval perfektion, utan om mänsklig närvaro.
- Jag trasslar mig fram, säger Ingegerd Råman. Det finns aldrig några räta linjer! Men de problem och knepiga situationer som man ställs inför, är de man lär sig mest av. Egentligen är det så, man jobbar hela livet på att våga misslyckas.
Hon vet. För trots efterfrågan och framgångarna har inget varit givet. Förutom viljan att skärpa blicken och sätta händerna i arbete. Hon har just berättat hur hon inbjuden till en konferens för yrkeskvinnor försent upptäckte att hennes föredrag fått helt fel rubrik: "Hur gör man karriär som formgivare". Hennes bana har visserligen varit kantad av prestigefyllda samarbeten och utmärkelser. Från prisbelönt glas för Skrufs och Orrefors glasbruk till designuppdrag för Svenskt Tenn och Sveriges Riksdag. År 1995 tilldelades hon professorstitel av regeringen. Ändå slog hon bakut inför ordet karriär, hade aldrig tänkt så.
- Jag tvingades fråga mig: vad är karriär för mig? Och kom fram till att det är att våga säga ja till det man tror att man nästan inte klarar av. Jag vet inte hur många nätter jag legat vaken och tänkt, varför tackade jag ja till det? Hur ska jag lösa det? säger hon.
Men hon har alltid funnit ett sätt att fortsätta vidare. En envishet som hon har med sig från barndomen.
- Jag har ett handikapp, jag är väldigt ordblind. Förr var synen på dyslexi en annan, konventionellt ansågs vi inte bildningsbara. De flesta lärare ville inte rätta mina uppgifter, sidorna blev bara fulla av röda streck för alla fel, säger Ingegerd Råman.
Men det fanns en lärare som tog sig an henne.
- Jag hade tur. Min lärare hittade till och med en realskola som passade mig, med examensämnen i sömnad och hushållskunskap. Andra i min generation gick under och blev tysta. Det var så skambelagt.
Senare har hon berättat om sina erfarenheter för andra dyslektiker, och konfronterats med våndan och sorgen i att bli bemött som om "man är dum i huvudet". Som vuxen har hon tänkt på hur det format henne.
- Det var ett omdöme som hängde också runt mig. Jag har aldrig haft problem med att vara lite annorlunda. Jag utvecklade en aggressivitet och styrka som varit en fördel i mitt arbete som formgivare. Jag lärde mig tidigt att driva något på egen hand, att stå upp för mig själv och hävda mina idéer.
"Både lera och glas är mjuka från början, och har rörelsen och elden som central i sin tillblivelse", säger Ingegerd RåmanBild: Emma Larsson
Det kom till användning när hon som ung formgivare i glasriket skulle övertyga såväl skeptiska hantverkare som ledningens ekonomer att satsa på hennes idéer. Fast det dröjde innan hon kunde vila i sin kunskap.
- Jag har alltid känt att jag har fuskat mig igenom, att jag inte är begåvad, jag är ingenting. Ändå har jag insett att det här är vad jag ska utveckla, och då kommer koncentrationen. Jag är otroligt fokuserad under arbetets process.
Kanske är det inte så märkligt att Ikeas bok om Ingegerd Råman fått titeln "Det är ingenting, men det är ändå något". För under vårt samtal återkommer frasen. Att det som först ser ut som inget, kan vara just något som är värt att räkna med.
Att vara formgivare är att se, och vad ser man? Det handlar om att förskjuta former, perspektiv och proportioner.
Tydligare blir det nog inte än då hon trotsigt målade gulddekor på sitt drejade lergods vid 1990-talets början. Längs den röda leran löper en rand av glimmande guld som en gyllene skiva eller snitt. Till historien hör att lergodset inom keramiken både är det mest ursprungliga och numera förbisedda materialet. Ofta avfärdat för sin porösa skärv och glasyr som har en tendens att krackelera, vilket gör det skörare än stengods och porslin.
- Nästan ingen visste vad lergods var. Så jag blandade det mest grundläggande med det mest exklusiva. Jag tänkte, vad är det vackraste och enklaste, jo, en skål utan fot. För mig är lergodset lika dyrbart som rent guld.
Nyss slog hon upp trädgårdsdörren på vid gavel för att visa morgonens sensation. En mexikansk spikblomma har slagit ut under natten med sina ljust violetta blomblad. En dag blommar den, sedan dör den. Skönheten i den oväntade upplevelsen, liksom dess flyktiga intensitet, säger något om hennes eget förhållningssätt. Tiden är för kort för att kompromissa med det som är viktigt. Det är därför hon ägnar sådan omsorg åt detaljer och väger millimetrar mot varandra. Det gäller både i den egna verkstaden och i samarbetet med en multinationell jätte som Ikea.
- Att vara formgivare är att se, och vad ser man? Det handlar om att förskjuta former, perspektiv och proportioner.
Nederdelen av vattenkaraffen "En droppe klart vatten", Orrefors, 2002. En lek med optiska illusioner, där karaffens svängda hals gör så att glasets raka linje ser ut att bågna.Bild: Emma Larsson
Det skulle vara frestande att kalla hennes smak minimalistisk. Men, som författaren Lena From påpekar i sin bok om Ingegerd Råman, glömmer man då vad minimalismen på 1960- och 70-talen stod för. Viljan att göra konsten rumslig, fysisk och tillgänglig. Att arbeta med industriella metoder och material, och tömma konstverken på alla pretentioner att vara något annat eller mer än det man ser.
Till viss del stämmer det in på Ingegerd Råmans arbete. Med den fundamentala skillnaden att hon alltid utgår från hantverket, även i samarbetet med industrin.
- Att vara hantverkare och jobba med andra hantverkare har gett mig en fördel, det är lättare att kommunicera, även om vi inte talar samma språk.
Det gällde inte minst vårens kollektion för Ikea. Där flätades bambu, sjögräs och vattenhyacint till mattor, korgar och stolsitsar av hantverkare i Vietnam, medan glaset gjordes för hand i Polen.
- För mig har det alltid varit viktigt att man kan se vad det är, det finns ingenting som gömmer sig. Det är väldigt enkelt, säger hon.
I nästa stund, som för att motbevisa sig själv, lyfter hon upp en svart glasvas ur serien "Caracalla" för Orrefors från 2004 och håller den mot ljuset. På ett för henne karaktäristiskt sätt är den både enkel och oerhört raffinerad, med sina ränder som ser ut att ha blästrats in i en diffus vågrörelse mellan yta och djup. Fast det är en optisk illusion, i själva verket är de målade på den släta ytan.
- Jag som lovat mig själv att aldrig jobba med målat glas! säger hon.
Till vänster vaser ur serien "Caracalla", Orrefors, 2004. Serien blev klar till en utställning i Rom, och fick namn efter Caracallas termer, ruinerna efter kejsaren Caracallas storslagna badanläggning, Till höger vaser ur serien "Slowfox", Orrefors, 2000. "Randen har jag alltid jobbat med", säger Ingegerd RåmanBild: Emma Larsson
För det var just det målade glaset som på 1970-talet drev Ingegerd Råman att säga upp sig från ett tryggt formgivarjobb. Hon ville göra okonstlade bruksföremål, och enda sättet var att starta eget som krukmakare. Egentligen fanns leran där från början, ända sedan hon på möbelarkitekten Carl Malmstens hantverksskola Capellagården insåg att det inte var vid vävstolen utan drejskivan hon hörde hemma. Därefter sökte hon in på Konstfack i Stockholm, och studerade även keramisk kemi i italienska Faenza.
Av den hårda erfarenheten blev konsekvensen att jag inte heller sedan velat göra våld på mig och göra avsteg från det som jag tror på.
Året var 1968 när hon gick ut från Konstfack, mitt i en politiskt omvälvande tid. Redan under skolåren stormade debatterna kring konstens och formens roll i samhället.
- Man skulle inte vara konsthantverkare och formgivare, det ansågs inte samhällsnyttigt. Det var en tuff tid, säger Ingegerd Råman.
Själv fick hon anställning redan innan hon tagit examen, på småländska Johansfors glasbruk där hon haft praktik under utbildningen. Ett medelstort glasbruk, med 120 anställda.
- Varje morgon under praktiken fick jag ta itu med att måla hjärtan eller kurbits på vinglas i det vackra klarglaset. Det kändes som jag förstörde dem!
När Johansfors två tidigare formgivare slutade, erbjöds Ingegerd Råman jobbet.
- Jag var väldigt kluven, vilket gav ett bra förhandlingsläge. "Du var den envisaste tjejen jag träffat", sa brukschefen till slut alldeles högröd i ansiktet, men han gick med på mina villkor, minns hon.
Fast först skulle hon bli klar på Konstfack. Väl på plats i Johansfors trivdes hon bra i hyttans gemenskap, men fick kämpa hårt för att få gehör för sin formgivning.
- Sedan var det ju inte så många som ville ha mina dricksglas i klarglas. Det var en stor sorg när jag sade upp mig efter fyra år. Jag älskade att vara i hyttan och glaset som material. Men på Johansfors blev jag tvungen att göra saker som jag inte kunde stå för. Av den hårda erfarenheten blev konsekvensen att jag inte heller sedan velat göra våld på mig och göra avsteg från det som jag tror på. För då blir det första, tuffa valet meningslöst.
Istället blev hon sin egen.
- Jag jobbade i tio år som krukmakare och försörjde min familj när Claes var målare. Jag hade en stor produktion och jobbade ofta dag och natt. Leran har en rytm i sig. Den lever och bestämmer åt en. Dreja, vända, göra vid, bränna, glasera och bränna igen, passa ugnen. Sålde jag en skål fick jag lite pengar att köpa potatis och mjölk för av bonden, det gick ur hand i mun.
Bilden hon målar upp, med höns sprättande i trädgården i idylliska Maglehem, låter som en bohemdröm.
- Men jag har alltid varit emot den romantiska bilden av krukmakarkonsten. Det är ett arbete som andra. I många år var det också en oro för ekonomin och ständig brist på pengar, åh, vad vi bråkade, av rädsla för att inte kunna göra rätt för oss och betala hyra och räkningar.
Så kom telefonsamtalet från de forna arbetskamraterna i Johansfors, som skingrats från bruket. De ville ha Ingegerd Råman med sig som formgivare när de blåste nytt liv i det då nedlagda Skrufs glasbruk.
- De spottade verkligen i motvind när de startade 1981, glasriket var i kris. Men efterhand gick det väldigt bra.
Till vänster vattenkaraff ur kollektionen "Viktig", Ikea, 2016, handgjord på ett glasbruk i Polen. Till höger glasskålar ur serien "Pond", Orrefors, 2002. "De tillhör mina älsklingsföremål", säger Ingegerd Råman.Bild: Emma Larsson
Sortimentet byggde på Ingegerd Råmans serviser, kannor och skålar i klarglas, däribland den uppskattade serien "Bellman". Från en helt småskalig verksamhet växte produktionen, men när Skruf expanderade genom uppköp valde hon att sluta. Istället började hon på Orrefors, som tidigare försökt värva henne. Här fanns det riktigt stora brukets resurser och kompetens, men också en stolt konstnärlig tradition och respekt för formgivarens arbete. Det första året fick hon total frihet, utan krav på att leverera. Då gjorde hon "Slowfox", en serie cylinderformade vaser med blästrad dekor i räta eller lekfullt slingrande linjer, alltid utförd på fri hand. Det var också den erfarna gravören och målaren Christina Lunds skicklighet som fick Ingegerd att bryta löftet att aldrig igen arbeta med målat glas.
- Jag insåg att det inte fanns någon teknik som var fel i sig, och gav mig själv i uppgift att lösa det och göra något vackert.
Hon visar en av de vaser som blev resultatet, där dekorens kontraster får ljus och skugga att mjukt spela över ytan. Vi befinner oss i den tidigare gymnastiksalen, numera sovrum. På en låg hylla längs gaveln skimrar det stora glasäpplet av Ingeborg Lundin, Orrefors första anställda kvinnliga formgivare. Bredvid väntar ett smäckert objekt, "What's New", av den unga designern Anna von Schewen. Genom att trä en nylonstrumpa över elegant staplade, begagnade vinglas, skapar hon nya former av befintliga - vilket kan ses som en kommentar till hur varje form förhåller sig till en historia och tradition, men också ett inlägg i debatten om konsumtion och hållbarhet. Båda frågor har en stark bärkraft i Ingegerd Råmans arbete.
Jag brukar säga jag har fyra ben att stå på: skönhet, funktion, lätt att producera, värt sin peng.
Och så var det den där osannolika stubben i keramik med rinnig lila glasyr och rosa blomma, av Orreforskollegan Per Sundberg. Trots vitt skilda formspråk har de länge haft ett nära samarbete.
- Vi har båda varit väldigt seriösa i vårt förhållande till materialet. Vi har haft ett intresse och en djup respekt för dess inneboende egenskaper, men också velat tänja dem. Kanske är det därför vi trivts så bra ihop.
Trots att Ingegerd Råman anlitats flitigt för stora konstnärliga gestaltningar är hon noga med att klargöra sin yrkesroll.
- Även när jag gått in i ett samarbete kring utsmyckningar, tänker jag som en formgivare. Hur jag kan förhöja rummet och göra något intressant som också har en självständighet. Många har drömmar om att jobba i gränslandet mellan konst och formgivning. För mig blir resultatet sällan samma sak som konst utan det kan vara superbra prydnadsföremål. Det är inget jag säger för att sänka det, utan det är bra nog i sig. Vi behöver skönhet, men glaskonst brottas kanske inte med de frågor som konsten gör, säger hon.
När hon i somras fick höra att hon tilldelats Stockholms stads kulturhederspris i kategorin bildkonst var hennes spontana reaktion en protest: "men jag är krukmakare!".
- Jag tycker att det finns olika yrken och att man ska benämna det man gör på rätt sätt. Jag diskuterar inte konstnärlig höjd, det ena är inte mer värt än det andra. För mig är konsten livsviktig, den kan väcka mig och få mig att få syn på mig själv på ett sätt jag annars inte gör. Som formgivare behöver jag material och en uppgift. Det är mer strukturerat vilket krävs för att kunna uttrycka det jag vill få fram.
Ambitionen är att göra något så självklart att det gränsar till anonymitet.
- Jag brukar säga jag har fyra ben att stå på: skönhet, funktion, lätt att producera, värt sin peng. Det ska kännas att det finns en tanke och idé bakom, en personlig, exklusiv känsla i det sköna och enkla.
"Det har alltid funnits ett behov hos människan att äta, duka fram maten, göra det vackert", säger Ingegerd Råman. Det långa träbordet är medvetet smalt så att man sitter nära varandra, och ritat av Claesson, Koivisto och Rune efter ett gammalt skolmatsalsbord som familjen tidigare hade. På bordet en knotig kandelaber i brons, av den sydamerikanske konstnären Saint Clair Sermin, som Claes Söderquist samarbetat med.Bild: Emma Larsson
Ute på gården ligger hennes verkstad, ritad av den svenska design- och arkitektscenens succétrio Claesson, Koivisto och Rune, som även var engagerade i den gamla skolbyggnadens renovering. Den ljusa verkstaden, som vänder ryggen mot omvärlden och öppnar sig mot trädgårdens avskildhet, var bland deras första egna objekt efter examen från Konstfack. Det är dit in vi är på väg.
Innan hon börjar knåda leran byter hon om. Ryska sjukhuskläder, förklarar hon med sitt smittande leende. Sist köpte hon en hel trave i Estland. Vita och luftiga är de perfekta att jobba i. Liksom hennes glas och keramik går hennes kläder i svart, och så vitt när hon arbetar. Här bland glasyrhinkar och verktyg, stängde hon in sig för total koncentration, när hon under en intensiv månad gjorde hela sin kollektion åt Ikea. Ritad för hand på smörpapper. En talande bild av hur hon genom åren hållit fast vid den hon är. Fortfarande finns ilskan och sorgen över nedläggningen av Orrefors glasbruk år 2013, då en epok inom svenskt glas gick i graven. Men Ingegerd Råmans syn på framtiden är oväntat ljus.
- Nu kommer textiltillverkningen, som var den första att läggas ner, tillbaka till landet. Allt fler ser fördelarna med att ha produktionen på hemmaplan, och det har växt fram ett stort intresse för det närproducerade. Jag tror att keramik- och glasindustrin som försvann ganska nyligen kommer tillbaka snabbare, fast i en annan form. Unga människor är smarta, de ser att man ska vara mer lyhörd, flexibel och navigera sig fram.
Det är balansen hon tror på. Mellan hantverk och industri, det småskaliga och storskaliga. Alltid med utgångspunkt i människans behov.
- Det är viktigt att det inte bara finns små krukmakare och glashyttor. Industrin har en annan dramaturgi, och ger en djupare och skarpare produktion och kollektion. Jag tror att jag kommer att få uppleva att det kommer tillbaka. Drömmen är väl att dö när man sitter och drejar.
Ingegerd Råman är aktuell med en utställning som öppnar i helgen på Vandalorum i Värnamo.Bild: Emma Larsson

Ingegerd Råman

Yrke: Krukmakare och formgivare.
Född: 1943 i Stockholm.
Utbildning: Capellagården på Öland, Konstfack i Stockholm, Instituto Statale D'arte per la Ceramica, Faenza, Italien
Bor: Lägenhet i Stockholm, hus mellan Ystad och Tomelilla
Familj: Gift med konstnären och filmaren Claes Söderquist, en son, två barnbarn
Arbeten och uppdrag i urval: Formgivare på Johansfors glasbruk, Skrufs glasbruk och Orrefors glasbruk. Glasservis för Sveriges riksdag (1993), konstnärlig utsmyckning av svenska ambassaden i Washington i samarbete med Gert Wingårdh (2005). Ritade tillsammans med formgivaren Per Sundberg en nygestaltning av stora riksvapnet, (2006).
Aktuell: Med utställning på Vandalorum i Värnamo 3/9 - 27/11, visad på Nationalmuseum i sommar. Två nyss utkomna böcker om hennes arbete, "Ingegerd Råman", reviderad nyutgåva, Langenskiöld förlag, och "Det är ingenting, men det men ändå något", Ikea. Handgjorda, tillfälliga kollektionen "Viktigt" för Ikea, våren 2016. Tillbyggnaden av Liljevalchs konsthall i samarbete med arkitekten Gert Wingårdh. På Rijksmuseum i Amsterdam visas hennes bidrag till det japanska porslinsprojektet Arita 16, t o m 16/10
9 september handlar K Special om Ingegerd Råman. Sänds i SVT2 kl 20.
Genom att kommentera på Sydsvenskan.se godkänner du våra regler

Regler för kommentarer

Välkommen att kommentera artiklar på Sydsvenskan.se!

Tänk på att:

  • Visa respekt för de personer eller företeelser som nämns i artiklarna.
  • Visa respekt för övriga debattörer.
  • Håll er till saken.
  • Spamma inte.
  • Inte skriva för långt. Över 500 tecken är det.
  • Dina kommentarer kan komma att användas på andra ställen på Sydsvenskan.se och Sydsvenskan papperstidning.

Det här är inte ok:

  • Kommentarer om etnisk tillhörighet, kön, sexuell läggning, politisk eller religiös tillhörighet om de saknar relevans i sammanhanget.
  • Rasistiska, homofobiska eller sexistiska yttranden eller budskap och sådana som hetsar mot eller uttrycker hat mot troende.
  • Kommersiella budskap eller marknadsföring, erbjudanden om pengar eller gåvor.
  • Upphovsrättsligt skyddat material som du själv inte har skapat eller har rättigheterna till.
  • Uppmaningar till brott eller agerande som strider mot svensk lag.
  • Hot, trakasserier och skvaller.
  • Att du utger dig för att vara någon annan existerande person.

Redaktionen följer debatten på sajten och förbehåller sig rätten att ta bort olämpliga inlägg. Användare som inte respekterar debattreglerna stängs av från möjligheten att kommentera artiklar.

Läs alla artiklar om: DESIGN
Gå till toppen