Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Olof Åkerlund: Måste alla dessa människor skriva böcker?

Bild: Jenny Rydqvist
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Den här meningen är den viktigaste, du måste fastna direkt. Annars är risken stor att du ger upp redan här. Men om du har tagit dig hit vill jag dela med mig av en illa dold hemlighet: Det är svårt att skriva. Att påkalla och bibehålla ditt intresse, samtidigt som din telefon signalerar om olästa mejl eller att någon faster gillar en video med en söt tröglori som du delat – det är en utmaning.
Och ändå skriver vi. Kanske mer än någonsin.
Det refereras ofta till en undersökning som hävdar att var tredje svensk vill ge ut en bok och det kommer ständigt skrifter med tips på hur du skriver som en Nobelpristagare, eller åtminstone en hygglig deckarförfattare. Tidskrifter och skrivcoacher ger tio råd just du behöver för att komma vidare med din roman. En framgångsrik finansvalp tycks inte ha nått taket på hundkojan innan hen har berättat om sina svindlande affärer i en lagom trist, spökskriven biografi.
Man bör vara aktsam på ordvalen. Var tredje person vill få en bok utgiven. Inte nödvändigtvis skriva den. Det är skillnad på att vara hungrig och laga en femrätters middag.
Att arbeta på en kulturredaktion för att man tycker om böcker är enligt en kollegas formulering som att jobba på slakteri för att man tycker om djur.
Ändå älskar jag böcker. Inte bara litteraturen, utan även de fysiska objekten. Men även en romantiker kan förnimma en våg av meningslöshet, när bokfloden väller fram som starkast. Vid denna tid på året kommer det omkring fyrtio böcker om dagen till redaktionen. Och antalet tycks öka lite för varje år. Det är i grunden glädjande, men det är rimligt att fråga: Måste alla dessa människor skriva böcker?
För varje aspirerande författare vill jag därför rekommendera två nödvändiga tillskott i utgivningen, som får en att ställa de svåra frågorna om sitt skrivande.
Leo Hallerstam har på förlaget Wolf & theory gjort en ganska fri och lyckad översättning av Rainer Maria Rilkes ”Brev till en ung poet”. Det är en rasande fin bok om livet och litteraturen, med (även för våra dagar) radikala tankar om kön och genus. Boken består av tio brev från förra seklets början som Rilke skrev till Franz Kappus – en officersstudent med poetdrömmar.
Och till förlaget Trombones lilla skriftserie Svavel, som innehåller titlar på endast 16 sidor, har Jonas Ellerström översatt ”Genom eldslågorna”, ett urval ljuvliga poetikaforismer av den nu 97-årige amerikanske beatpoeten Lawrence Ferlinghetti. Poetik handlar om vad diktverk är för något, men också om vad det kan eller bör vara.
De båda böckerna kan och bör läsas i sin helhet, men jag har under den senaste tiden burit dem inom mig som en fordrande dialog.
Ferlinghetti: Återuppfinn skönhetens idé.
Rilke: Erkänn för dig själv huruvida du var tvungen att dö om du förbjöds att skriva.
Ferlinghetti: Säg det osägbara, gör det osynliga synligt.
Rilke: Om din vardag känns fattig, anklaga inte vardagen; anklaga dig själv, erkänn att du inte är poet nog för att upptäcka dess rikedomar.
Ferlinghetti: Uttala nya sanningar som världen inte kan förneka.
Rilke: Tio år är ingenting. Att vara konstnär innebär att aldrig räkna och beräkna, utan att mogna som trädet.
Handen på hjärtat: Mognar du verkligen som trädet?
Om du inte har tid att läsa så har du inte tid (eller verktygen) för att skriva, skrev Stephen King. Jag hoppas att du har haft tid att läsa ända hit, för jag vill oblygt sälla mig till skaran av litterära rådgivare och hävda följande: näst efter den första är den viktigaste meningen i en text den sista. En riktigt stark slutmening lyser tillbaka på hela den grå textmassan där ovanför och får den att skina. Den kan komma som en blixt från klar himmel eller prydligt knyta ihop säcken. Den kan fungera som ett dramatiskt utropstecken eller ett kolon som öppnar sig mot det oändliga.
Och om man inte anser sig nå dessa höjder på egen hand kan man alltid överlåta åt en mästare att skicka iväg läsaren med några tröstande ord.
Marguerite Duras:
Skriva.
Jag kan inte.
Ingen kan.
Det måste sägas: vi kan inte.
Och ändå skriver vi.
_____________
Citatet från Marguerite Duras är hämtat ur "Att skriva", översättning Kennet Klemets (Ellerströms, 2014).
Gå till toppen