Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Aktuella frågor

Debattinlägg: "Förutom att feltolka oppositionen begick Obama ytterligare ett ödesdigert misstag i Syrien."

Motståndet mot Syriens president Bashar al-Assad var kanske aldrig den upplysta demokratiska rörelse som dess internationella påhejare hävdade, i varje fall inte fullt ut. Det skriver Christopher R Hill, tidigare biträdande utrikesminister i USA.

USA:s president Barack Obama har avstått från en kraftfull militär intervention med syfte att få bort Syriens president Bashar al-Assad.Bild: Evan Vucci
När Barack Obamas åtta år som USA:s president nu går mot sitt slut, kritiseras han allt intensivare för blodbadet i Syrien som många kallar "hans svåraste misstag". Men de alternativ hans belackare lanserar skulle ha varit lika problematiska.
Obama fördöms för beslutet att avstå från en kraftfull militär intervention med syfte att få bort Syriens president Bashar al-Assad under konfliktens början, då USA kunde ha stött mer moderata krafter som ska ha funnits då. Obama borde åtminstone ha agerat när de gränser han själv stakat ut överskreds, som när Assadregimen använde kemiska vapen.
Genom att inte handla tidigt och beslutsamt svek Obama, enligt kritikerna, FN-uppdraget att skydda civilbefolkningen från en regering som utsatte den för krigsbrott. Dessutom gav han utrymme åt yttre krafter som stöder Assad, särskilt Ryssland, som har sänt utbildare och attackplan för att hjälpa Assads trupper – och för att kunna ingripa i konflikten.
Kritiken missar målet. Obama har otvivelaktigt begått misstag i Syrienpolitiken, misstag som har bidragit till att krisen växt sig bortom all kontroll, men den intervention som liberala och nykonservativa tyckare ihärdigt förespråkar har mer än en gång visat sig vara destruktiv, som till exempel i Irak och Libyen.
Det kommentatorer, politiker och allmänhet borde begära är en bättre samordnad utrikespolitik.
Genom att väga samman påverkanskraft och logik kan man främja kort- och långsiktiga mål som valts och rangordnats utifrån sin förmåga att i längden tjäna USA:s och – inte att förglömma – resten av världens intressen.
I fallet Syrienskulle ett centralt inslag vara relationer med Assad. Det snabba beslutet att bryta alla band och uppmana honom att lämna sin post visar på bristande analys, och följderna har Obamaadministrationen aldrig lyckats ta sig ur.
2011 antog de amerikanska politikerna att den så kallade arabiska våren, som uppfattades som en bred demokratisk rörelse, skulle störta regimen i Syrien som den gjort i Egypten och Libyen. Till och med när Assad svarade med brutala motattacker i Hama, Homs och mest dramatiskt i Aleppo, verkade USA:s ledning övertygad om att Assads fall bara var en tidsfråga. Detrodde han var inträngd i ett hörn och bara desperat slogs mot historiens ohejdbara stormflod.
Utifrån dessa föreställningar försökte USA och andra aktörer isolera Assads regim. De arbetade på att få oppositionsgrupper att samverka, ofta med avsevärda stödåtgärder. Och de pressade på för bildandet av en provisorisk regering och demokratiska val. Men deras bedömning av situationen var totalt felaktig. Eftersom bra politik är omöjlig utan god analys, blev resultatet dålig politik.
Bristerna i Obamaadministrationens uppfattning om krisen i Syrien blev snart uppenbara. Den tydligaste var att sunniextremisterna och deras utländska anhängare efter kort tid dominerade "den folkliga demokratiska rörelsen". Den grupp som utkristalliserade sig var den så kallade Islamiska staten, IS eller Daesh, som inte alls var ute efter att störta en brutal diktator, utan efter att förtrycka otrogna och avfällingar och upprätta ett extremt, islamistiskt sunnikalifat.
Det finns många som hävdar att radikaliseringen inte var oundviklig och att den uppstod just för att makter som USA inte ingrep tidigare och med större kraft. Men studier visar att skiftet inträffade mycket tidigt. Motståndet mot Assad var kanske aldrig den upplysta demokratiska rörelse som dess internationella påhejare hävdade, i varje fall inte fullt ut.
Förutom att feltolka oppositionen begick Obamaadministrationen ytterligare ett ödesdigert misstag i Syrien: Man tog inte med andra staters intressen i sina beräkningar.
Syrien är en betydelsefull del i Rysslands politiska strategi och man ser med oro på ett eventuellt maktövertagande av jihadisterna som även lär omfatta extremister från Tjetjenien.
Allt detta avfärdades fullständigt av USA som verkar oförmöget att ta till sig något som uttalas av den ryske presidenten Vladimir Putins regering. Istället framhärdade amerikanska företrädare i att föreläsa om Assadregimens ondska för sina ryska motparter. Det var dags för Ryssland att ta sig över på historiens goda sida, mässade de.
Men kan eftermälet bli gott för den som störtar ett annat lands regering, ens om regimen är en avskyvärd diktatur som Assads? Syrien är i likhet med USA och Ryssland medlem i FN. Och än en gång bör man påminna sig hur tidigare försök att tvinga fram regimskiften, som i Libyen, har utfallit.
Ändå fortsätter de tjattrande klasserna (givetvis långt från frontlinjerna) i USA och annorstädes att ondgöra sig över de missade möjligheterna till en militär intervention för att skydda civila. Få tycks överväga om den verkligt viktiga missen var att inte storsatsa på att åstadkomma förhandlingar om en livskraftig fredsuppgörelse.
Kanske är det bara vanlig politisk självbevarelsedrift? Att ändra mening föraktas som vingelpetteri, kanske oftare i USA än i andra länder, och anses vara ett sämre alternativ än att hålla fast vid ett dåligt beslut.
Några lovande justeringar tycks trots allt vara på gång. När IS nu tappar mark har USA och Ryssland fördjupat sina samtal om bättre militär samordning. Man kan hoppas att de utvidgas till planer på hur ett komplext och krossat samhälle ska kunna styras i framtiden.
Det är givetvis omöjligt att säga vad som blir följderna av krisen i Syrien. En ny sunniledd stat? Flera nya stater? Till och med en omritad Mellanösternkarta är en möjlighet. Det enda säkra är att vad resultatet än blir, så får det stor betydelse för Syriens grannar och det internationella samfundet. Deras olika intressen och det syriska folkets vilja måste läggas till grund för alla ansträngningar att få slut på dödandet och skapa förutsättningar för en varaktig fred.

Christopher R Hill

Översättning: Karen Söderberg
Project Syndicate
Christopher R Hill har varit biträdande amerikansk utrikesminister med inriktning på Östasien. Han förestår Korbel School of International Studies vid universitetet i Denver, USA.
Läs mer: "Varje medgivande om att USA inte alltid kan bestämma allt, ses som ett tecken på svaghet."
Läs mer: "Är USA på väg att bli ett inåtvänt, isolationistiskt land?"
Läs mer: Debattera på Aktuella frågor – så här gör du
Gå till toppen