Kultur

Tone Schunnesson gör något storartat

Ingen mening är fri från synd, varje stavelse är vacker, skriver Elina Pahnke om Tone Schunnessons debutroman.

Tone Schunnesson intervjuades i lördagens tidning. Artikeln finns att läsa på webben.Bild: Céline Barwich

Tone Schunnesson: Tripprapporter. Norstedts.

”Tripprapporter” handlar om knark och resor och förälskelse och det hade kunnat vara en trist bok bland andra, om boken hade skrivits av en man i jakt på självförverkligande. Men Tone Schunnessons debutroman är inte en bok som alla andra. Det finns ingen riktig början eller slut – allt utspelar sig i huvudpersonens huvud. Allt är sprit, MDMA och kokain, allt är samtidigt in i näsan, in i psyket, upp i halsen som gallan, den som sedan sväljs igen för att taxisätet ska slippa befläckas.
Hon, den namnlösa skribenten i boken, väljer olyckan. Inte som ett offer, utan för att det hon är bra på är att dricka och skriva och inget av det är säljbart i det här samhället.
”Tripprapporter” är också en uppgörelse med pengar. Med pengarnas nödvändighet och orimlighet. Kvinnan i boken, alkoholisten, vet att allt går att få gratis men är beroende av andras arbete, blir inte själv anställd eftersom ingen anser att hon är anställningsbar; ”jag har ingenting annat att sälja, mina dikter är värdelösa och mitt liv är för värdefullt”, skriver hon.
Vad är väl pengar om inte trivialiteter, varför blir någon arg när hon tar dem, varför vill folk hjälpa henne att sluta supa när hon själv älskar att dricka? Samhället ber oss att konsumera och istället för att, likt ekonomerna i tv-programmet ”Lyxfällan”, lägga skulden på den som följer kapitalismens uppmaning, så vägrar kvinnan i boken att be om ursäkt. Hon går och köper tre munkar, sedan tre till, dricker upp all sprit, tar alla droger förutom de asociala, är depressiv men aldrig ångerfylld.
Hur ofta läser vi om kvinnor utan ånger?
”Bara en annan människa i hela världen klarar av att bli såhär magnifikt berusad och det är min pappa, och hans förmåga att dricka är nedärvd från hans pappa och den har gått vidare rakt ner till mig, den första kvinnan i släkten att vara såhär hängiven”. Det dysfunktionella och svarta finns i bakgrunden, men boken är inte psykoanalytisk eller forskande, den bara är där, mitt i ruset.
Huvudpersonen minns hur hon i barndomen såg ner i en bajamaja, hur hon såg all sin egen skit blandas med all annan skit och fascinerades över hur människor förenades där, i toaletten. Hennes bok är smutsig som livet, hennes skit är vår skit också, hennes trippar är någon annans fel. Det enda beständiga i boken är skuldbeläggandet av andra, men det är också det befriande.
Marguerite Duras och Birgitta Stenberg skrev båda om kvinnor som reser och som super, men det var berättelser från en annan tid. Det här är nu, hos tjackpundaren på Norra Grängesbergsgatan eller hos mannen som hade kunnat kallas modern, men som genom att vara omhändertagande kväver henne. Det utspelar sig mitt i begäret hos en kvinnoroll som sällan får tala, en som älskar sig själv trots att hon är hatad av samhället.
Det här är inte en diktbok, men det är poesi. För de drickande, för de knarkande, poesi för 80-talisterna som kallas lata men som aldrig erbjuds jobb. Skoningslöst skriver huvudpersonen i ett drogrus, i Thailand och Barcelona, i Stockholm och Malmö, från sängar hos män som aldrig kommer att kunna mäta sig med hennes självutnämnda genialitet.
Hon är narcissisten, divan som vägrar ångra sig, guds avkomma som vägrar tvivla på det hon gör trots att det hon gör är att försöka att bli oälskad av de älskande och älska det som förgör henne. Många kommer säkert att läsa ”Tripprapporter” och tänka att hon ska skärpa sig, sluta utnyttja folk, sluta tro att hon är något. Men lika många kommer att sugas in i hennes radbrytningar och depressiva beteende och tacka henne för att det är så ocensurerat.
Det är ett konstverk att lyckas skriva om kärleken till det destruktiva utan att vara vare sig romantiserande eller uppfostrande. Stundtals är boken så ensam, det är bara hon, alla andra personer fungerar bekräftande av hennes syn på sig själv som ”en perfekt maskin”. Sedan tar boken slut, ingenting har löst sig, allt är lika dyrt. Bristen på självkritik gör att boken inte hade kunnat vara längre än sina 174 sidor utan försöka föra läsaren framåt i historien. För den står på ungefär samma plats hela tiden, men det är omvälvande läsning. Ingen mening är fri från synd, varje stavelse är vacker.
”Tripprapporter” visar på ett skrivande som jag hoppas och tror kommer att inspirera en ny generation av kvinnliga författare till att vara allting samtidigt. Smutsiga, vackra och arga på samhället istället för på sig själva.
Gå till toppen