Blicken slirar över lacken, letar sprickor i den halkiga glansen. Därunder breder Viktor Rosdahls måleri ut sig, i all sin sällhet och ohygglighet. Landskap att bli bergtagen av, febriga malströmmar och en samtid i spillror. Vad mer?

Allt återstår ännu att säga. Som hur ett par svävande körsbär muntert skymmer sikten i "Sommar på kyrkogården", med en hälsning till surrealismens Magritte. Samtidigt exploderar blommorna mot dukens svärta likt ängsliga fyrverkerier. Med späda stjälkar växer de ur jordens mörker, medan ett par räddningsarbetare tröstlöst gräver i dess djup. Bredvid blänker hyllningen till Mötley Crüe vanvördigt i regnbågens färger.

Det här är Rosdahl i svidande högform, när han rastlöst tränger genom tid och rum till det tillstånd där allt sviktar och brister. Här väntar Aleppos ruiner och vålnader, i en evig bild av krigets förödelse. Och bergskedjan med sin blånande skönhet, som hämtad ur en turistbroschyr. Fast på nära håll löses penseldragen upp i kamouflagemönster. Det är bergen vid Mazar-e Sharif i norra Afghanistan, plats för flera fasansfulla massakrer på civila och tillfångatagna soldater.

Möjligen är det därför som han täcker vissa av dukarna med kraftigt lack, som både stänger inne och ute, skyddar och avvisar. Men även den blankaste yta kan krackelera. I smyg följer jag revorna med fingertoppen, över den skrovliga terräng som porträttet med dottern vid Kullaberg utgör. Där smälter silhuetten av honom med barnet i famn samman med klippornas skrevor, vidunderligt tecknat med kol och lim, violett och azur.

Andra gånger är hinnan spräckt. Det händer i "Snöiga franska berg" där plexiglaset som täcker skogens klaustrofobiska skönhet har drabbats av härdsmälta. Något har brutit sig ut ur - eller in - i bilden. Precis som i Rosdahls arbete i stort är barriären raserad mellan det inre och yttre, idyll och hot, konst och verklighet. Skoningslöst upphäver han gränser och hierarkier, får världar att implodera och tvinnas samman i en utställning som samlar sig till ett kraftprov.

På Galleri Arnstedt får han sällskap av Eric Length och Hanna Ljungh, som även de rör sig genom bergslandskapets topografi. I drömskt flytande vyer övertygar Length med ett mjukt beslöjat måleri. Varsamt handskas han med sot och saltkristaller tills ytan bildar sitt eget skimrande landskap. Långt sakligare är Ljungh, som följt en forskningsexpeditions mätning av glaciärens krympande tjocklek på Kebnekaises södra topp. Hennes videoverk och fotografier snuddar både vid landskapsmåleriets och grafikens uttryck, men brukar samtidigt vetenskapens och dokumentärens metodik. Allt medan tid och perspektiv raffinerat förskjuts och sätts i gungning.