Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Huvudledare

Ledare: Skäl att tänka till om Nato. Men regeringen låter bli.

Hultqvist och Wallström på fredagen.Bild: Fredrik Persson/TT
Regeringen kunde väl åtminstone ha låtsats tänka efter. Nu framstod det som en ren formalitet när utredaren, ambassadör Krister Bringéus, på fredagen lade fram sin expertrapport om Sveriges internationella samarbeten inom försvars- och säkerhetspolitik.
Utredningen tillsattes i samband med försvarsöverenskommelsen mellan regeringen och alliansen våren 2015. Tanken var att klargöra för- och nackdelar med att gå med i försvarsalliansen Nato. Rapporten skulle "bidra till ett fördjupat nationellt samtal".
Men regeringen satte punkt innan dessa diskussioner ens hann komma igång. På DN Debatt (9/9) redogör utrikesminister Margot Wallström (S) och försvarsminister Peter Hultqvist (S) för regeringens kända linje och slår fast att någon ändring av den säkerhetspolitiska doktrinen överhuvudtaget inte är aktuell.
Visst var det ett väntat besked. Men det hade, som sagt, varit klädsamt om Wallström och Hultqvist i alla fall hade väntat tills de fått rapporten.
Bringéus tar inte ställning i sak, men det råder ingen tvekan om att argumenten överväger för att gå med i Nato.
"Den mest påtagliga effekten av ett Natomedlemskap vore av allt att döma att den osäkerhet som idag råder om hur ett gemensamt uppträdande i en Östersjökris skulle gestalta sig undanröjs och att västs samlade konfliktavhållande förmåga därigenom sannolikt skulle öka", heter det bland annat.
Vidare konstateras att den nuvarande svenska linjen – till skillnad från neutralitetspolitiken under kalla kriget – inte backas upp av något starkt försvar.
Ett enskilt angrepp mot Sverige ses som uteslutet och ett angrepp mot Baltikum som osannolikt. Men en militär konflikt kan ändå inte uteslutas helt, eftersom den ryska regimen visat sig så oförutsägbar. Och om det osannolika faktiskt skulle ske pekar Bringéus på att "Sverige med stor sannolikhet redan på ett tidigt stadium skulle dras in i en rysk-baltisk konflikt".
Detta borde onekligen ge ett och annat att diskutera i försvars- och säkerhetspolitiken framöver. Men för regeringen är det alltså färdigpratat. Det är fortsatt utveckling av det militära samarbetet med Finland som gäller och därtill en väldigt nära relation till Nato. Men vid Natomedlemskap drar de rödgröna en till synes oöverstiglig gräns.
Dessvärre tycks det inte vara av realpolitiska utan snarare av internpolitiska skäl. Alliansfriheten är djupt rotad inom Socialdemokraterna och att byta linje skulle sannolikt leda till svår splittring inom partiet. Ännu starkare är Natomotståndet inom Miljöpartiet som – åtminstone historiskt – har rent pacifistiska drag.
Svårigheterna att få regeringen att tänka om är inget skäl att sluta försöka. Allianspartierna måste fortsätta att lyfta Natofrågan med sikte på brett stöd i riksdagen för att om inte annat låta utreda vad ett svenskt medlemskap skulle innebära rent praktiskt.
Bringéus utredning ger åtskilligt nytt för politikerna att fundera över. Just därför är det så synd att den inte ens hann överlämnas förrän regeringen ansåg sig ha tänkt klart.
Gå till toppen