Hanna Sjöstrand har granskat Paul McCarthys film ”Painter”från 1995, en hialös parodi på abstrakt expressionism. Med flåsande gester och koreografi skapas en serie ”mästerverk”. Budskapet är klart, ner med målarhjälten. Sjöstrand har noga följt McCarthy för att återskapa målningarna från filmen. Nu fyller de salen, stora, färgflödande, ofta med irrationella hål och revor, tydliga spår av den känslostyrde konstnärens dust med dukarna. Ett tecken på äkthet, vilket naturligtvis är romantiskt trams, som ändå har varit ett argument för berömmelse och säljframgångar. Och det var väl vad McCarthy var ute efter.